Jag har gjort misstag i livet, men det största av mina misstag lever fortfarande nära mig och jag vet inte hur jag ska lösa det. Jag var 25 år när jag gifte mig med en man som heter Mattias. Han var två år äldre än jag. På den tiden framstod han nästan som en riddare på en vit häst.
Han gav mig ständigt blommor, presenter, bar mina tunga väskor, vi grälade aldrig och kunde alltid lösa problem lugnt och sansat. Vi hade aldrig bott ihop innan vi gifte oss. Varken han eller jag tyckte att samboskap var något vettigt, snarare något lättsinnigt. Så vi gifte oss helt enkelt. Min mamma och pappa gav oss pengar till bröllopet, men den summan räckte inte ens till att köpa en lägenhet. Jag ville heller inte hyra varför betala någon annans farbror och samtidigt behöva höra att vi inte lever tillräckligt bra? Kort sagt, då föreslog Mattias mamma att vi kunde bo hos henne. Hon hade två rum i sin lägenhet, var ganska ensam ändå, och det fanns gott om plats. Varför inte?
Jag gick med på det. Mattias mamma verkade hygglig, så det var enkelt att hitta ett gemensamt språk. Men direkt efter att vi gift oss och jag flyttade in hos svärmor fick jag snabbt reda på mycket mer om min man. Det visade sig att Mattias mamma fortfarande såg honom som liten. Och när han bodde hos henne gjorde han absolut ingenting hemma. Hans mamma tvättade hans kalsonger och strumpor för en vuxen man! Det är ju inte rimligt.
Allt Mattias gjorde var att gå till jobbet och sköta sitt. Inte så konstigt att när vi började bo ihop lades alla hushållssysslor på mig. Jag skulle nu laga mat till alla, städa, tvätta och stryka. Behövde jag det här? Nej, svärmor lade sig inte i mina sysslor och gick aldrig in i köket när jag lagade mat. Men att hon aldrig ens ville hjälpa till fick mig att känna mig som en slav i deras familj.
Sedan väntade ännu sämre nyheter. På något sätt började ett eluttag brinna och jag lyckades släcka elden. Men när jag bad Mattias plocka bort det gamla uttaget och sätta dit ett nytt, blev det som att be honom lösa avancerad matematik. Det visade sig att Mattias inte ens visste hur man byter ett eluttag. Och när det var dags att byta glödlampa ryggade han tillbaka av rädsla och sa att han inte vågade. Så jag tog en pall och bytte lampan själv. Kort sagt, min man kunde inget alls. Okej, det är väl ingen katastrof. Men han ville inte ens lära sig något. Varför? Det är bättre att bara ringa någon och betala. Men Mattias tjänade ju inte tiotusentals kronor, så det fanns inte pengar att hela tiden anlita någon.
Det som störde mig mest var att svärmor ständigt behandlade sin son som en sjuåring, och han svarade henne blygt med mamma.
Mattias, har du tagit på dig strumporna, har du bytt kalsonger? Mattias, har du tvättat dig ordentligt? Att höra sådana samtal fick mig att vilja kräkas. Han är vuxen, och hans mamma frågar honom om han har bytt kalsonger.
Nu vill jag verkligen skilja mig. Men vad gör jag då? Jag har ingen egen bostad, pengarna jag fick från mina föräldrar är redan slut. Men jag kan inte stå ut med allt det här. Hur länge ska jag behöva uthärda den här tystnaden och passiviteten?
I dag skrev jag detta ned. Innerst inne har jag lärt mig att ibland är det viktigare att våga ta första steget mot frihet även om det känns som att allt annat är förlorat.
