När frisören stylade mitt hår, hade vi ett samtal som betydde mycket för mig. Jag hade länge funderat på om jag skulle låta mitt barn börja i en musikskola eller inte. Det fanns två hinder dels behövde jag köpa ett piano, och dels skulle all ansvar hamna på mig: jag skulle behöva skjutsa mitt barn till lektionerna och stödja henne. Samtidigt ville mitt barn verkligen spela musik.
Under samtalet berättade frisören sin egen historia. Hon sa: Jag är född i en liten svensk stad. Musik har alltid varit min passion, och jag tog varje chans att öva i körer, föreningar och tillsammans med skolans musiklärare. Jag var hängiven och lärde mig självmant att spela piano. Jag visste redan tidigt att musiken var min riktiga kallelse. Alla som hörde mig sjunga erkände min talang.
Men det fanns ingen seriös musikalisk utbildning på min ort. En gång, när jag var ungefär nio år och fortfarande gick i lågstadiet, kom ett gäng personer till vår klass. De bad oss att klappa takten och valde sedan ut några som fick sjunga. Tre av oss, inklusive mig, blev inbjudna till samlingssalen. Lång tid gick, vi turades om vid instrumentet, spelade melodier som läraren spelade för oss, klappade och försökte gissa tonerna. Månader passerade och jag glömde nästan bort det. Men så en dag hittade min mamma ett kuvert i brevlådan med ordet ANSÖKAN skrivet med stora röda bokstäver. Jag var den enda i min skola som blivit antagen till en välkänd musikskola i Stockholm.
Skolan stod för alla kostnader vi behövde inte betala ett öre. Trots detta var flytten till huvudstaden svårt för mina föräldrar att acceptera. De motsatte sig starkt, då de ville att jag skulle ha ett stabilt yrke och inte jaga musikdrömmar. Båda arbetade på fabriken och var stolta över sitt arbete, såg det som riktiga jobb. De rådde mig att lämna drömmarna och tänka på framtiden. Under ett år fick jag inbjudningar till skolan varannan månad, men sedan slutade de komma plötsligt. Då insåg jag att något hade gått sönder inuti mig lusten att sjunga försvann och skolan lockade mig inte längre.
Men ett hopp tändes på min fjortonde födelsedag, när en dirigent i orkesterförbundet letade efter en ny sångerska. Han sökte en ung tjej, och bland alla som provsjöng, valde han mig.
Jag kände att möjligheternas vingar väcktes till liv mitt talang fanns kvar! Tyvärr hann jag bara delta på några få repetitioner innan mina föräldrar fick veta och förbjöd mig att umgås med dem, de oroade sig för vilka avsikter gruppen hade. Det blev slutet på min musikaliska resa. Jag slutade plugga, började umgås med ett glatt gäng och tog upp rökning och alkohol, något som var vanligt bland ungdomar här. De flesta jag kände gjorde likadant.
När jag gick ur nionde klass blev jag antagen till gymnasiet, men livet fortsatte att gå utför. Än idag har min mamma sparat alla de där inbjudningsbreven i sitt minnesalbum. Hon brukar ibland ta fram dem, läsa och stoppa tillbaka dem igen.
