De första åren av vårt äktenskap levde vi som folk brukar, han höll med om allt! säger Linnéa, 28 år gammal. Vi jobbade båda hårt, sparade ihop till handpenningen för vår bostadsrätt. Maten var aldrig ett problem. Min man åt det jag lagade! Jag brydde mig inte så mycket, köpte en slow cooker, lagade snabbt och enkelt gröt, risotto, soppa, aldrig någon klagan. Ibland drömde han om något speciellt…
Vad då för speciellt?
Pannkakor, till exempel, med köttfyllning, eller kroppkakor, eller piroger. Han verkar besatt av maträtter som ska förberedas i många steg: koka, svalna, sila, dega, och sedan laga något mer, och finhacka ett heldagsprojekt framför spisen, usch… Och man får inte köpa färdigt, nej, det ska göras från grunden, hemma!
Hmm. När började han med dessa fantasier?
Typ två år efter att jag gick på föräldraledighet … Ärligt talat gillar jag inte att laga mat. Men jag gör det ändå! Min man jobbar ju hela dagen på kontoret och drar ihop pengar. Det händer aldrig att han kommer hem och det inte finns mat. Det står alltid något varmt på spisen, och det är inte ens pasta med korv utan ändå något ganska enkelt: potatis och kött, kyckling, soppa, kalops, sallad. Och ändå blir han upprörd! Han säger: du är hemma hela dagen, nog ska du kunna både deg och knåda ihop kroppkakor och kåldolmar Jag fattar. Man är hemma med barn, hela dagen fri till att kolla på barnet, men män glömmer det, ja…
Det handlar inte ens om barnet! Vår dotter är som en liten guldkrona, en gåva. Hon är lugn och snäll, jag kan sätta henne i köket, ge henne en bit deg och hon sitter där så länge det behövs. Vi sjunger visor, berättar rim. Barnet stör inte! Jag vill bara inte slösa tid på sådana saker. Och jag skulle ändå inte äta det, jag försöker undvika kött och har slutat med vetemjöl, går på diet… Ska jag verkligen göra kroppkakor bara för min man? Lite för skräpigt va?
Så lever Linnéa och hennes man alltså bra: han springer hem från jobbet, stannar inte på vägen, och är aldrig sen, går på julfesten kanske en gång om året och då bara för en stund. Han hjälper till med barn, och det gör han självmant. Leker, badar dottern, går promenad.
Problemet uppstod nyligen: han började tjata om inlagda grönsaker, och förra veckan hade vi till och med ett rejält gräl vi pratade inte på flera dagar.
Min man fattar inte att det är svårt: först göra deg till ägg, grädda ett dussin pannkakor, fylla dem med kött? Han tar illa vid sig, tror att jag lagar utav tacksamhet, vill inte glädja eller överraska…
Det är jobbigt! suckar Linnéa. Först köttet, sen degen, sen grädda, fylla… Jag skulle aldrig äta sånt, så jag får laga annat till mig och dottern!
Linnéa tycker att ingen i dagens Sverige gör piroger, sylta eller kåldolmar längre, kanske bara en gång om året typ på nyår. Och ingen bryr sig om festmat längre, inte ens unga. När man vill ha piroger, kan man beställa hem, även om det kostar en slant, särskilt om man är på föräldraledighet och har bostadslån. Inte direkt för vardagen.
Maken jämför Linnéa med hans farmor, hon luktade alltid kanelbullar och hembakat bröd, arbetade hela sitt liv men hann ändå baka trots flera barn”.
Precis! säger Linnéa irriterat. Kvinnorna förra seklet hade ju inget att göra på kvällarna, ingen TV, inget internet. Så de hittade på sysslor, tvättade kläder och bakade kroppkakor. Jag tror det är bättre att spendera tiden med sitt barn, gå på promenader istället för att dansa runt spisen i timmar…
Nyligen ringde Linnéa svärmor, som med förmanande ton förklarade att vägen till en mans hjärta går genom magen, och att det inte alls är svårt att laga det han vill. Uppenbarligen hade maken redan klagat.
Jag sa att jag inte äter kåldolmar, så jag vill inte laga dem heller! Och så blev det, ko-ko-ko direkt, som om det var min skyldighet, och att män minsann också lagat mat!
Så vad säger den matglada maken? När det ändå finns varm och ny mat hemma, ska han kräva nya rätter varje dag är det fräckt? Ska han äta det han får och inte göra sig till, och om han vill ha något speciellt, får han fixa det själv?
Eller borde Linnéa lyssna på makens önskemål?
