Dagbok, 14 september
Kvällen började så stilla, men ett åsknedslag förändrade allt. Plötsligt tog ladan eld, och våra fjorton nordsvenska hästar var fångade därinne. Jag, Henrik, satt inne i huset när blixten slog ner. Jag kände marken skaka till, och såg hur lågan snabbt spred sig över taket. Utan att tveka sprang jag ut mot ladan och slog med knytnävarna på den tunga dörren, i hopp om att få hästarna att förstå faran. Deras oroliga gnäggningar ekade mellan de brinnande väggarna.
Mamma, som heter Ingrid Svensson, sa senare: Jag tror ärligt talat inte att vi hade funnits kvar här om det inte vore för honom. Hon påminde om att jag tidigare slängt mig in i brinnande byggnader på gården och räddat både katt och får.
När åskan slog ner kändes det som om hela byn utanför Uppsala skakade fönstren skallrade och kaffekopparna hoppade till på köksbordet. Men det blev inga större skador i grannskapet, och ingen kom till skada.
Vi har nog inte haft en sån kraftig jordbävning här på evigheter, om ens någonsin, sa Camilla Nilsson, talesperson för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap.
Jag och mamma lyckades tillsammans mota ut hästarna genom den gamla nödutgången på baksidan. Vilken lättnad det var när alla stod ute på gårdsplanen, rökiga men oskadda. Visserligen blev ladan svårt brandskadad, men den rasade inte helt, och det viktigastehästarna överlevde. Jag är så tacksam för det idag.
