Mina föräldrar har aldrig gett mig det stöd jag behövt, men mina vänner har alltid funnits där under alla svåra stunder. Man säger att familjen är för evigt, men för mig har det inte varit så. Mina vänner har stått vid min sida, peppat mig och hjälpt mig när jag behövt det som mest.
Vår vänskap började på gymnasiet i Göteborg, där ett gäng killar och tjejer kom varandra nära. När jag sa att jag ville gå en konstkurs, vägrade mina föräldrar betala för lektionerna. Men mina vänner hjälpte till. De gav mig generöst ritmaterial, och en av dem, Adam, övertalade sin syster Maja, som är duktig designer, att lära mig gratis. När min student närmade sig, visade mina föräldrar inget intresse och ville inte lägga ut några pengar. Mina vänner däremot fixade deltidsjobb för att samla ihop pengar till festen och hjälpte mig att förbereda mig allt från att sy klänningen till att fixa smink och frisyr.
När jag sen bestämde mig för att byta universitet, satte mina föräldrar återigen stopp. De gav mig ett ultimatum: antingen studerar du där vi vill eller så får du själv betala för din utbildning. Som tur var stöttade mina vänner mig även då. Jag flyttade in hos dem och de hjälpte mig med det allra nödvändigaste medan jag sparade ihop min lön i kronor för att klara terminsavgifterna.
Genom hela mitt vuxna liv har mina vänner varit mina stöttepelare. De har hjälpt till med min bolåneinsats, renoverat min lilla lägenhet tillsammans och tagit hand om mig när jag legat sjuk. Mina föräldrar och bror har inte lyft ett finger för att hjälpa mig med något av det där. Trots att de alltid sagt att familjen ska vara den fasta punkten i ens liv, har jag inte pratat med dem på fyra år. Det känns som om det inte finns någon anledning till det längre, eftersom mina vänner är min riktiga familj alltid redo att backa upp mig, lyssna och finnas där när det uppstår problem. Min familj består idag av sex personer: fyra vänner från gymnasiet och två från universitetet, och jag är så tacksam för att de finns i mitt liv.
