Jag arbetade på samma företag i sju år.
Började som assistent och blev så småningom koordinator för administrativa avdelningen.
Min bästa väninna, Lovisa, anställdes två år efter mig tack vare min rekommendation.
Jag lärde henne rutinerna, förklarade systemen, gav henne kontakter och täckte ibland upp för hennes misstag, så att hon skulle få en chans att visa vad hon gick för.
Vi åt lunch tillsammans varje dag, gick ut på fredagskvällar och jag litade på henne mer än på någon annan.
För sex månader sedan utlystes en tjänst som avdelningschef.
Min chef berättade att jag var en av toppkandidaterna.
Jag började komma in extra tidigt, stanna kvar sent och tog på mig mer ansvar.
Lovisa peppade mig ständigt: Den där rollen är din, du är verkligen värd den. Jag anförtrodde henne allt, även mina strategier inför anställningsintervjun.
På intervjudagen dök hon också upp.
Hon hade inte nämnt det för mig alls.
Jag förstod saken först när jag såg henne sitta utanför chefens kontor.
Hon tittade på mig och sade endast: Jag bestämde mig för att prova. Jag försökte att inte tänka det värsta.
En vecka senare meddelades resultatet Lovisa hade fått chefsjobbet.
Jag satt kvar vid mitt skrivbord, stirrandes på skärmen, tom i huvudet.
Efter det började jag märka underligheter.
Som ny chef började hon ändra rutiner jag hade byggt upp.
Jag togs bort från viktiga arbetsuppgifter, hon krävde onödiga rapporter och kollegor berättade att hon hade sagt att jag saknade ledaregenskaper, och flera idéer hon presenterade som sina egna hade jag faktiskt delat med henne.
En dag konfronterade jag henne på caféet: Varför sa du så om mig? Hon svarade: Det här är arbete, inte vänskap.
Jag var tvungen att säkra min position. Jag påminde henne om allt jag gjort för henne.
Hon sade: Det var ditt eget val.
Jag bad dig aldrig om det.
Sedan dess är stämningen olidlig.
Hon talar kallt med mig, rättar mig inför andra och ger mig meningslösa uppgifter.
Jag kommer hem om kvällarna gråtandes, med ångest och en växande längtan efter att säga upp mig.
Samtidigt känner jag en ilska över att lämna utan att säga ifrån.
Nu står jag vid ett vägskäl: Ska jag stanna kvar och tiga för trygghetens skull, eller sluta och börja om på nytt någon annanstans?
I Sverige värdesätter vi ärlighet, respekt och att man står upp för sig själv.
Jag har förstått att ibland måste man våga släppa taget om det trygga att fortsätta respektlöst behandlad är att förlora sig själv lite grann varje dag.
Lojalitet är fint, men lojalitet mot sig själv är viktigast.
