25 mars 2023
När jag berättade för min man om min graviditet reagerade han helt utan synliga känslor. Jag hade verkligen hoppats att han skulle sväva av lycka, men så blev det inte alls. Vi hade båda drömt om att bli föräldrar och kämpat oss igenom otaliga tester och behandlingar för att försöka få barn. När jag slutligen fick veta att jag var gravid, hade han antagligen redan accepterat tanken på att föräldraskap kanske inte skulle hända för oss. Det märkliga var att bara någon vecka tidigare hade han till och med pratat om att adoptera. Men nu satt han där, med en bister min och sa knappt ett ord. Jag försökte intala mig att han behövde tid att smälta beskedet, kanske hade han bara en svår period. Oavsett vad så var min kvinnliga glädje orubbad.
Jag var så euforisk, nästintill svävande på moln av ren lycka. Allt jag längtat och kämpat för hade äntligen blivit verklighet. Tyvärr blev graviditeten tung. Jag tillbringade många veckor på Karolinska sjukhuset och till sist behövde jag säga upp mig från jobbet på grund av hälsan. Ändå höll min mans reaktion sig lika dämpad. Istället för stöd blev han bara mer irriterad, ja till och med aggressiv ibland, och viftade bort min graviditet som om den inte betydde något. Att vara gravid är ingen sjukdom, du bär ju inte runt på saker dygnet runt. Jag behöver en fru här hemma. Jag orkar inte ta hela lasset själv, jobba häcken av mig, laga mat och städa från morgon till kväll. Jag försökte förklara, gång på gång: Barnmorskan har sagt att jag måste ta det lugnt, inte lyfta tungt eller överanstränga mig riskerna är för stora för både mig och barnet. Men ingen förklaring nådde fram.
Till slut blev jag inlagd igen. Min man hörde inte av sig. Inget samtal, inget sms, inget besök. Allt kändes overkligt ensamt. När det var dags för ett akut kejsarsnitt föddes vårt barn för tidigt, men tack och lov, frisk och stark. Tårögd och lycklig ringde jag honom direkt efteråt och delade nyheten om vår lilla pojke. Hans svar var bara: Grattis! Men de orden, enkla och återhållsamma som de var, var ändå de vackraste jag någonsin hört från honom.
När vi så småningom fick åka hem från sjukhuset och jag kom hem till vår lägenhet i Sundbyberg upptäckte jag att han hade flyttat ut. Rädslan och sorgen brände inom mig men för barnets skull samlade jag mig. Jag svor för mig själv, med hela hjärtat, att göra allt jag kunde för vår gemensamma lycka och se till att mitt barn får ett tryggt och bra liv här i Sverige.
