Jag är 41 år gammal och har varit gift med min man sedan jag var 22. För två månader sedan började jag tänka på något som jag aldrig tidigare vågat säga öppet: jag tror inte att jag någonsin varit förälskad i honom på det där sättet som folk beskriver kärlek. Det var en helt vanlig kväll, jag satt i soffan och tittade på tv när tanken slog mig varför har jag aldrig känt det där som andra kvinnor kallar “fjärilar i magen”, den där söta oron och längtan att springa fram och krama om honom. Jag funderar vidare och plötsligt faller bitarna på plats.
Jag kommer från ett tufft hem. Min pappa drack mycket, kom hem berusad, gjorde av med sina pengar på sprit och ställde till problem. Mamma städade andras hus för att få ihop det pappa inte fixade. Jag växte upp bland gräl, trötthet och spänningar. Tonåringens enda dröm var att lämna hemmet, få ett eget rum, få sova ostört och slippa höra skrik på morgonen. Jag drömde inte om kärlek jag drömde om att fly.
När jag träffade min man var jag 22 och han var tio år äldre. Bara en månad efter att vi börjat träffas pratade han redan om att vi borde flytta ihop, att han ville hjälpa mig, att han ville satsa på oss på riktigt. Jag satte mig aldrig ner och funderade på om jag var kär. Jag såg min chans att komma bort hemifrån, börja om på nytt. Jag tackade ja snabbt. Packade ihop mina saker och drog. Det fanns inga långa grubblerier, inga tvivel bara en stark vilja att komma därifrån.
Jag kan inte säga att jag haft ett dåligt liv. Han är en bra man arbetsam, pålitlig. Vi har aldrig behövt oroa oss för mat på bordet, hyran har blivit betald och vi köpte så småningom ett eget hem. Han älskar våra barn och tar ansvar för allt. Jag har aldrig hittat något som tydde på otrohet eller några stora gräl. Utåt sett ser vårt äktenskap “perfekt” ut. Och just det gör mig ännu mer förvirrad, för det finns egentligen ingen stor orsak till den märkliga tomhet jag känner.
Jag tycker om honom. Jag respekterar honom. Jag är tacksam för allt han gjort. Han har gett mig trygghet och stabilitet. Men när jag ser tillbaka inser jag att jag aldrig känt den där starka, brinnande kärleken som andra kvinnor talar om. Jag har aldrig känt svartsjuka, rädsla att förlora honom eller den där nervösa lyckan när han ska komma hem. Min kärlek har varit mer ett partnerskap, en vana, tacksamhet men inte eld.
Jag funderar inte på att skiljas. Jag söker inte en ny person. Jag vill inte förstöra min familj. Jag försöker bara förstå något jag aldrig vågat sätta ord på att det jag kallat kärlek alla dessa år kanske egentligen har handlat om behov, trygghet och ett hopp om att slippa ett jobbigt liv. Och nu, vid 41 års ålder, med vuxna barn och ett stabilt hem, ser jag det tydligare.
Ibland får jag dåligt samvete för att jag ens tänker så här. Jag säger till mig själv: “Hur kan du ifrågasätta något som gett dig stabilitet?” Men samtidigt känns det ärligt att erkänna det. Kanske älskar jag på ett annat sätt. Kanske har jag lärt mig att överleva före jag lärde mig att älska. Jag vet inte. Jag vet bara att den här tanken väckt mycket inom mig, som jag burit med mig ända sedan jag var en liten flicka som bara ville komma bort från sitt hem.
Vad skulle du göra om du vore jag?
Jag vill ha råd av dig.
