Jag har två barn. Mina barn har olika fäder. Mitt första barn är min dotter. Min Mirja är sexton år nu. Mirjas pappa betalar underhållsbidrag och har alltid kontakt med henne. Trots att min första man redan har gift om sig och har två andra barn i sitt nya äktenskap, glömmer han aldrig vår dotter.
Min femårige son däremot har haft mindre tur. För två år sedan blev min andra man sjuk och efter tre dagar på sjukhuset somnade han in. Tiden flyter underlig och långsam förbi, och jag kan fortfarande inte greppa att han verkligen är borta. Ofta tror jag att ytterdörren ska gå upp av sig själv och han ska kliva in med ett snett leende, barnsligt vinkande, och önska mig god morgon på sitt sätt. Sedan brister något inom mig och tårarna vill aldrig ta slut.
Jag har fått mycket stöd av min före detta svärmors sidaMonica, min sons farmor. Fastän det var lika tungt för henne som för mighan var ju hennes enda barnhöll vi ihop genom natten. Vi ringde varandra ofta, besökte varandra, drack kaffe med tunnbröd och pratade länge om min man, ibland bara genom att sitta tysta i varandras närvaro.
En märklig gång ville vi till och med bo ihop, men sedan ändrade Monica sig och lät bli. Vi hade bott i samma trappuppgång i sju år. Min relation med min svärmor var alltid fin. Vi var som vänner, kanske till och med syskon i sorgen.
Jag minns när jag blev gravid; svärmor tog plötsligt upp ämnet om faderskapstest. Hon hade sett något program på SVT där en man oavsiktligt uppfostrat någon annans barn i åratal. Jag svarade direkt att sånt gör mig illa till mods.
Tvivlar en man på sitt barn, då får han bli helgpappa bara, sa jag.
Monica sa att det var okej, hon litade på att barnet var hennes sons. Och fast jag anade att ämnet kunde komma tillbaka när barnet föddes, så nämnde hon det aldrig igen.
Sen denna sommar blev Monica allvarligt sjuk, allt bröts itu och hennes hälsa sjönk brant. Till slut bestämde vi att hon skulle flytta närmare mig. Tillsammans med en mäklare började vi leta lägenhet till henne.
Sedan blev Monica inlagd på sjukhuset igen och vi behövde ett dödsfallsintyg för mäklaren. Monica kunde inte ordna det själv, så jag gick till hennes gamla lägenhet. Jag letade bland papperna i hennes blå vikpärm.
När jag letade efter intyget fann jag av en slump ett mycket märkligt dokument. Ett faderskapstest. Det visade sig att när min son bara var två månader hade Monica ändå låtit göra ett sådant test. Testet bekräftade att hon verkligen var hans farmor.
En kall vind for genom mig när jag såg pappret. Monica hade aldrig trott på mig. Jag konfronterade henne, och nu ber hon mig om förlåtelse och säger att hon ångrar sin dumhet. Men jag kan inte lugna mitt hjärta. Känslan av svek gnagerhon teg om sitt tvivel i alla dessa år!
Nu känner jag mig motvillig att hjälpa Monica merhon svek mig ju. Samtidigt vet jag att hon inte har någon annan alls.
Jag vill inte beröva min son sin farmor. Jag kommer fortsätta att hjälpa Monica. Men den där värmen och förtroendet vi hade det kommer nog aldrig tillbaka, varken i denna dröm eller den vakna världen.
