3 mars
Idag kan jag inte låta bli att grubbla över min dotters födelsedagspresent tatueringen av en fjäril på hennes handled. Jag hade ingen aning om att en så liten sak skulle väcka så starka känslor i familjen. Det var Maja, min lilla tjej, som så länge har drömt om en tatuering, och nu när hon äntligen fått sin önskan uppfylld blev det nästan bråk vid köksbordet. Min mamma, Ingrid, tog nyheten särskilt hårt och var väldigt bekymrad över hur hon skulle kunna “hjälpa sitt barnbarn att bli av med denna smitta”, som hon formulerade det. Vännerna till Maja vädrade sina farhågor och drog upp gamla skräckhistorier om att inte få jobb, att bli utslängd från universitetet och att ingen ska vilja gifta sig med henne med en sådan “märklig” tatuering.
Ingrid tyckte att vi, hennes föräldrar, hade varit för slappa och inte alls borde ha tillåtit detta. Hon menade att vi, minst sagt, borde ha diskuterat saken med henne innan vi ens följde med Maja till tatueringsstudion i centrala Göteborg. Men både jag och Majas pappa såg inget större fel med en liten fjäril på handleden. Maja har ju precis fyllt arton. Hon är vuxen nog att bestämma själv, och vi är stolta över hennes skolresultat. Efter allt slit med gymnasiet och universitetsdrömmarna tyckte vi att hon förtjänade att få göra något hon längtat efter så länge.
Ändå är det lätt att förstå farmors reaktion. Hon kommer från en tid då tatueringar mest hörde hemma i fängelsen eller på sjömän, och allt sådant var främmande för henne. Hon ogillar hela idén, och det är svårt att rubba gamla föreställningar. Visst försökte vi förklara att världen förändrats och att tatueringar numera är ett sätt att uttrycka vem man är, inte en symbol för brottslighet. Samtalet kring köksbordet blev egentligen en tydlig påminnelse om hur olika generationer ser på sådana här saker.
För oss föräldrar kändes det ändå viktigast att Maja var lycklig. Hon strålade när hon såg sin fjäril och det är något särskilt med att kunna ge sitt barn en sådan glädje på hennes stora dag. Samtidigt såg jag på mamma Ingrid hur svårt det var för henne att släppa sina gamla tankar och bara försöka vänja sig vid att tiderna förändras. Kanske kommer hon så småningom att acceptera det, kanske inte.
Frågan gnager dock i mig: borde vi ha nekat Maja? Skulle vi ha dragit gränser fast hon är vuxen? Jag tror att svaret är olika för alla, beroende på värderingar och vad man har med sig hemifrån. Vissa anser kanske att föräldrar alltid ska skydda sina barn från impulser och misstag. Men jag kan bara gå på min känsla: arton år är ändå arton år och då måste man få ta sina egna beslut, även om de bryter mot gamla traditioner.
