Sofia, ta henne! Jag orkar inte längre! Jag blir till och med äcklad av att röra vid henne!
Elin stod och skakade. Barnet i hennes armar grät otröstligt.
Sofia tog sin lilla systerdotter i famnen och nickade.
Okej. Men det här är ditt beslut, du kommer inte ångra dig i efterhand?
Nej, vilka krav skulle jag kunna ha? Ta henne, jag vill inte ha henne!
Den lilla flickan hade fötts bara en månad tidigare. Redan under graviditeten verkade det som om något inte stod rätt till med Elin. Sofia trodde först att det handlade om de vanliga humörsvängningarna mot slutet av en graviditet. Elin hade varit änka i över sju år. Hennes äldre barn hade redan flyttat hemifrån. En semester till Gotland, en hastig sommarromans och en oväntad graviditet allt blev en överraskning för familjen. Elin hade aldrig varit särskilt impulsiv. Till en början verkade hon glad över att få ett barn till. Men efterhand märkte Sofia hur Elin ibland kastade sig in i att köpa barnkläder och kika på barnvagnar, för att sedan stänga in sig och vara tyst i flera veckor, som om hon gömde sig bakom en mur.
Strax före förlossningen slutade Elin helt kontakta familjen. Hon ringde varken till mamma, syster eller sina barn. Sofia började ana oråd och fann till slut sin syster på BB, där Elin satt och skrev under pappren för att avsäga sig föräldraskapet.
Elin, vad är det med dig? Varför gör du så här?
Jag vet inte själv. Jag känner ingenting. Hon är som en främling.
Vad menar du? Hon är ditt barn!
Men hon kommer inte vara mitt! Elin vände sig mot väggen.
Sofia kallade in “stora kanoner”, och tog med sig deras mamma till BB. Elin gick med på att ta hem flickan. Mamman insisterade på att Elin och barnet skulle bo hos henne under en tid “för att hjälpa till”. I själva verket övervakade de båda Elin. Hon skötte barnet pliktskyldigt, men det var som på autopilot. Hon stannade aldrig längre hos dottern än nödvändigt. Det var mormor som gav flickan namn och det var mostern som bar henne på armen.
Elin, jag kan ta henne. Jag uppfostrar henne gärna, men om tiden går vem kommer hon kalla mamma?
Det spelar ingen roll. Huvudsaken är att det inte blir jag.
En vecka senare var pappren klara och Sofia blev barnets formella vårdnadshavare och mostern tog med henne hem. Elin flyttade till en annan stad.
Lilla Alva växte upp till en livlig och skrattande tjej. Hon gick tidigt och började prata tidigt. Det var Sofia hon kallade mamma.
Tolv år gick.
Mamma, idag fick jag tre MVG, och imorgon ska vi på bio med klassen! hördes en klar röst genom lägenheten.
Är det hon?
Ja, Elin, det är hon. Jag ber dig
Hej! Jag heter Alva, och du är?
I dörröppningen till köket stod en lång, storögd flicka och växlade förvånat blicken mellan kvinnan vid bordet och sin mamma vid fönstret, blek som snö.
Jag… heter Elin. Jag är din mamma, Alva.
Det där bad jag dig undvika! Sofia såg upprört på sin syster och gick mot dottern. Alva! Jag ska förklara!
Det behövs inte, mamma. Låt oss lyssna istället. Så, du säger att du är min mamma. Och?
Jag har kommit hit för din skull. Jag vill att du bor hos mig.
Varför då?
Du är ju min dotter.
Nej, inte din. Jag har redan en mamma, och hon står här. Någon annan behöver jag inte! Och dig ser jag helst inte mer. Alva vände och gick ut ur köket.
Sofia sjönk ner på stolen, alldeles slut.
Vad trodde du att du skulle få ut av det här?
Inget ännu, men jag ger mig inte. Jag tänker kämpa, till och med om det krävs en rättegång.
Varför vill du det här? Det var ju du som övergav henne. Vi förstod aldrig varför. Nu, efter så många år, hoppas du på vad? Att hon ska slänga sig i din famn? Elin, åk till mamma, vi pratar sen. Jag måste gå till min dotter.
Min systerdotter! svarade Elin och reste sig.
Sofia suckade. När dörren var stängd gick hon in till Alva.
Lilla älskling
Mamma, vänta. Innan du säger något vill jag säga en sak. Jag vet allting. Kommer du ihåg förra året när vi städade hos mormor? Då hittade jag pappren om god man-uppdraget. Först blev jag jättearg för att ni aldrig sagt något. Sedan ville jag träffa henne och fråga varför? Men så förstod jag att jag inte behöver något av det där. Du är min mamma! Jag behöver ingen annan!
Alva, mitt hjärta! Jag lämnar dig aldrig.
Jag överger inte heller mig själv! skrattade Alva. Kommer du ihåg min klasskompis Viktor? Hans mamma är jurist, familjerätt! Ring henne, mamma.
Du vet, dotter, man behöver inte bli vuxen så snabbt. Allting är redan ordnat. Jag är fortfarande mamma här. Sofia skrattade och kramade flickan. Vi ringer, och vi löser allt.
Mycket nervositet och en hel del förhandlingar följde, men tingsrätten lämnade allt som det var. Man tog till stor del hänsyn till Alvas vilja, och hon ville inte bo hos sin biologiska mamma eller erkänna henne.
Systrarna stod utanför tingsrätten.
Äntligen är den här mardrömmen över, suckade Sofia av lättnad. Vad ska du göra nu?
Jag flyttar, Sofia. Jag ska inte vara i vägen. Jag vill hjälpa till, tacka inte nej. Alvas sparkonto är redan öppnat, pappren finns hos mamma, jag har lämnat allt.
Varför gjorde du allt det här, Elin, och varför lämnade du henne från början?
Det fanns ingen romans, Sofia, det var aldrig någon kärlek. Det var en mörk park sent på kvällen.
Sofia stelnade till.
Och du bar på det här alldeles själv så länge?
Det gick inte att göra ogjort. Det var därför jag var tyst. Jag fattade inte ens att jag var gravid först, trodde det var förtidig klimakterium, och sen var det för sent. Säg inget till Alva. Låt henne slippa veta. Det här är mitt liv, inte hennes. Kanske förlåter hon mig en dag.
Sofia kramade sin syster, och båda såg bort mot mormor och Alva.
Ibland förvandlas det allra värsta till något vackert ändå. Hon är så fin! Elin torkade tårarna, och för första gången på många år såg Sofia ett leende på sin systers läppar.
Och så lärde de sig alla att livet inte alltid går som man tänkt sig, men kärleken kan växa där man minst anar det.
