Josefin, ta henne! Jag orkar inte längre! Jag klarar inte ens av att röra vid henne!
Elin skakade av frustration. Barnet på hennes arm skrek hjärtskärande.
Josefin tog sin lilla systerdotter i famnen och nickade bestämt.
Okej. Är du säker? Kommer du inte ångra dig sedan?
Nej, vad skulle jag ångra? Ta henne, hon angår mig inte!
Den lilla flickan hade kommit till världen för bara en månad sedan. Redan under graviditeten var det något som inte stämde med Elin. Josefin tänkte först att de kraftiga humörsvängningarna hörde till att vara gravid på äldre dagar. Elin hade varit änka i över sju år, hennes äldre barn bodde sedan länge själva. En spontan semesterresa till Göteborg, en kort förälskelse och plötsligt var hon gravid. Det var oväntat för oss alla Elin var aldrig den impulsiva typen. Först såg det ändå ut som om barnet skulle bli till glädje för henne, men snart märkte jag hur hon ibland kastade sig över inköp av barnkläder och barnvagn, för att sedan bli tyst och sluten i veckor som om hon gömde sig bakom en mur.
Strax innan förlossningen bröt Elin plötsligt all kontakt med oss andra. Hon ringde inte varken mamma, mig eller sina barn. Jag blev orolig, letade upp henne på BB där hon låg och skrev papper för att lämna bort flickan.
Elin, vad händer? Varför gör du så här?
Jag vet inte själv. Känner ingenting. Hon känns inte som min.
Men så får du inte säga! Det är ju ditt barn!
Inte mitt. Elin vände bort ansiktet.
Jag kontaktade vår mamma som kom akut och till slut gick Elin motvilligt med på att följa hem med barnet. Mamma föreslog att Elin och barnet skulle bo hos henne för att få hjälp i början, men egentligen höll vi mest koll på Elin. Hon tog hand om flickan av ren plikt, aldrig längre än nödvändigt. Namnet valde mormor, och det var nästan alltid jag som bar omkring på lilla Tyra.
Elin, jag kan ta hand om henne. Men med tiden, tänk om hon kallar mig för mamma?
Det spelar ingen roll, bara det inte är mig hon kallar så.
En vecka senare var pappren klara; jag var officiellt Tyras vårdnadshavare. Elin flyttade till Uppsala.
Tyra växte upp som en vild liten virvelvind, alltid skrattande. Hon började gå tidigt, pratade tidigt och kallade mig mamma.
Tolv år gick.
Mamma! Idag fick jag tre MVG och imorgon ska vi på bio med klassen! Tyras röst fyllde den lilla lägenheten.
Är det hon?
Ja, Elin, det är hon. Jag ber dig…
Hej! Jag heter Tyra, och vem är du?
I köksdörren stod en lång, blåögd flicka, förvånat observerande kvinnan vid köksbordet och sin mamma vid fönstret, kritvit i ansiktet.
Jag heter Elin. Jag är din mamma, Tyra.
Jag bad dig! Jag såg på Elin med ilska, steg mot Tyra. Tyra, jag ska förklara allt!
Det behövs inte, mamma. Låt oss lyssna. Så, du säger att du är min mamma. Och?
Jag har kommit för att ta hem dig. Vill att du ska bo hos mig.
Varför då?
Du är min dotter.
Nej, det är jag inte. Jag har en mamma och det är hon som står här. Jag behöver ingen annan! Och jag hoppas det här är första och sista gången vi ses. Tyra vände sig om och gick ut ur köket.
Jag föll utmattad ner på stolen.
Vad ville du egentligen uppnå?
Ingenting än, men det ska jag göra. Om det krävs, tar jag det till domstol.
Varför allt detta, Elin? Du ville aldrig ha henne, vi förstod aldrig varför. Och nu, efter alla år, tror du att hon kommer springa i din famn? Snälla, Elin, åk hem till mamma nu, vi får prata sen. Jag måste till min dotter.
Till din systerdotter! Elin reste sig upp.
Jag suckade tungt. När dörren var stängd gick jag in till Tyra.
Tyra…
Vänta, mamma. Innan du säger något vill jag bara berätta. Jag vet allt. Du minns väl när vi hjälpte mormor att städa förra året? Jag hittade papprena om vårdnaden då. Först blev jag arg för att du aldrig sagt något. Sen ville jag träffa henne, fråga varför. Till slut insåg jag att det inte spelar någon roll. Du är min mamma. Jag vill inte ha någon annan!
Tyra, mitt älskade barn! Jag kommer aldrig ge bort dig.
Och jag vill aldrig bli bortgiven Tyra log snett. Du minns min klasskompis Viktor? Hans mamma jobbar som jurist, familjerätt. Ring henne.
Men hördu, lite väl brådmogen får du ändå inte vara. Jag är fortfarande den vuxna och din mamma, förstår du sa jag och skrattade, kramade min dotter. Vi ringer, självklart löser vi allt.
Sedan följde många nervösa samtal och prövningar i tingsrätten men de lät allt förbli som det var. Tyras egen vilja vägde tungt; hon ville inte bo med sin biologiska mamma eller erkänna henne på det sättet.
Jag och Elin stod utanför tingsrättens trappa.
Så, nu är det över. Den här mardrömmen är slut. Jag pustade ut med lättnad. Vad ska du göra nu?
Jag flyttar härifrån, Josefin. Vill inte vara i vägen. Men jag tänker hjälpa till, vägra inte det. Tyras konto är öppnat sedan länge, pappren finns hos mamma allt är fixat.
Varför då, Elin? Och varför lämnade du henne egentligen?
Det fanns ingen förälskelse, Josefin. Ingenting sådant. Bara en mörk kväll i Slottsskogen, och sen…
Jag stelnade till.
Och du sa aldrig något? Alla dessa år…
Vad hade det hjälpt? Jag fattade inte ens att jag var gravid först, trodde det var övergångsåldern. Sen var det för sent. Men berätta inte för Tyra. Hon behöver inte veta. Det här är min historia, mitt liv. Kanske förlåter hon mig en dag.
Jag kramade min syster och vi såg båda på Tyra, som stod med mormor vid bilparkeringen.
Det vackraste kan faktiskt komma ur det värsta. Hon är så fin! Elin torkade tårarna, och för första gången på många år såg jag ett riktigt leende på min systers ansikte.
Det slog mig denna dag, att när livet tar oväntade vändningar tvingas vi hitta styrka vi inte visste att vi hade. Och ibland blir kärleken starkare just därför.
