Alltså, nu när jag tänker tillbaka på det där med mitt ex, blir jag bara trött.
Erik, så hette han, gömde mig liksom från sina vänner för han tyckte väl att jag inte passade in på deras nivå, du vet?
Jag fattade det redan från början, ändå stannade jag kvar.
Han kom från en rik familj i en mindre svensk stad, typ Växjö.
Pappan var någon stor företagsboss, hans mamma jobbade inte du vet, de bodde i ett vitt stort hus, typ som på Lidingö, med en splitter ny Volvo på uppfarten.
Själv bodde jag i ett vanligt område, typ i förorten, och jobbade som kassörska på ICA Maxi.
Jag hjälpte mamma med hyran och var glad om jag fick över några hundralappar i slutet av månaden.
Vi träffades på ett av de där små kaféerna nära mitt jobb, där jag alltid tog med en kaffe innan kvällspasset.
Han började höra av sig sms, samtal, ja men du vet, bjöd ut mig.
I början var allt sådär bubbligt och spännande, men ändå lite skumt.
Han tog mig aldrig till de ställen där han hängde med sina vänner.
Alltid någon gömd restaurang i en annan stadsdel, där ingen skulle känna oss.
Om vi var på stan och stötte på någon han kände, släppte han direkt min hand och viskade typ vi tar den här vägen istället.
Jag frågade varför han gjorde så, och han bara: Mina kompisar är så dömande, orkar inte höra skitsnack. Och jag svalde det där, gjorde mig liten.
Det riktiga uppvaknandet kom på en fest.
Han bjöd med mig, och jag köpte en enkel men fin klänning, kände mig faktiskt snygg.
När vi kom in viskade han: Stanna här vid baren, jag ska bara hälsa på några vänner. Tjugo minuter blev fyrtio.
Jag såg honom i andra änden av rummet skrattade, kramade folk, tog bilder.
Mig presenterade han inte för en enda människa.
När jag närmade mig la han handen mellan oss och sa lågmält: Kan du vänta ute en stund? Ute förklarade han nåt om att det var viktiga personer där inne, att han ville slippa obekväma situationer.
Alltså, det där skar verkligen.
Med tiden började han slänga ur sig kommentarer som gjorde riktigt ont.
Att jag pratade för enkelt, att jag borde byta klädstil, att han inte ville lägga upp bilder på oss på Instagram eftersom han hade en diskret familj.
Han tog mig aldrig hem till dem.
Träffade aldrig hans mamma och pappa.
När jag bad honom komma på mammas födelsedag hittade han bara på ursäkter jobb, bilen, trötthet.
Men när det var något viktigt event i hans värld, då försvann han hela helgen och hörde inte av sig.
Tillslut frågade jag rakt ut: Skäms du för oss? Han tystnade en lång stund, sen sa han: Det är inte skam Vi lever bara i helt olika världar.
Du är fin, men mina vänner är på en annan nivå.
Orkar inte att folk dömer mig. Den där meningen den gick rakt in.
Jag frågade: Men är det okej att du dömer mig då? Han bara ryckte på axlarna.
Värsta var när jag såg bilder på honom och en kollega på Facebook.
Hon hette Linnea, dotter till en känd advokat i stan.
Bilder från fina restauranger, events, massa skratt och taggar hit och dit.
Han stod bredvid henne på bilderna och såg så stolt ut.
Av oss fanns inte ett kort.
När jag frågade sa han att de bara var vänner.
Vi bråkade rejält, till slut sa jag bara att jag inte tänkte vara någons hemliga affär.
Då svarade han: Om du inte gillar läget, då kanske vi ska lägga ner.
Och det gjorde vi.
Vi gjorde slut där och då.
Jag gick hem längs gatan och grät, insvept i jackan.
En vecka senare var han officiell med Linnea.
Jag fortsatte jobba på ICA och såg bilder på honom på lyxiga resor och i nya märkeskläder.
Han hörde aldrig av sig, bad aldrig om ursäkt, erkände aldrig att han gjort fel.
Idag vet jag att jag ett helt år bara var tjejen som ingen fick se.
Hon som fanns där bakom stängda dörrar, aldrig inbjuden på bilden.
Hon som inte riktigt räckte till.
Och sånt suddas inte ut i första taget, alltsåNu skrattar jag nästan åt alltihop när jag tänker på det.
För några månader efteråt, när hjärtat blivit lagom hel igen, började jag plugga vidare vid sidan av jobbet.
Jag träffade nya människor, som såg mig verkligen såg mig och för första gången på länge kände jag mig fri.
Jag skrev dikter om honom i mitt anteckningsblock, drack billig kaffe på kvartersfiket med kompisar som lyssnade och skämtade åt min bakgrund, precis som om ingenting var fel på den.
Mamma och jag firade hennes födelsedag själva med hembakad tårta, och det räckte.
Och vet du?
Det hände något.
Jag började trivas i min egen värld.
Det var ingen nivåbara mitt eget liv.
Ibland ser jag honom fortfarande på bilder, med Linnea under armen och samma blanka leende.
Men jag scrollar förbi.
För nu håller jag någon annans hand.
Någon som inte skäms för mig, som visar upp oss bland vänner, skrattar med mamma och bjuder mig på pizza när livet känns trögt.
Någon som får mig att tro att min plats alltid varit exakt där jag står.
Jag hoppas att alla som någonsin känt sig gömda hittar tillbaka till ljuset.
För det finns alltid någon som vill visa upp dig, som är stolt över precis den du är och till slut blev jag också det.
