Min mamma och jag har nyligen haft ett riktigt stort bråk. Det handlar om att vi bor i samma lägenhet, och hon har försökt få mig att flytta ut i flera år nu. Hon har förstås inte lyckats, för jag är folkbokförd här. Det går knappt att räkna hur många olika argument jag fått höra under den här tiden. Jag har alltid velat ha goda relationer med mina allra närmaste.
Du kanske också tycker att det är märkligt att bo med sin mamma när man är trettio. Jag håller med, men när min man och jag gifte oss fanns det inget annat alternativ. Sedan kom våra barn, och vi hade varken tid eller möjlighet att flytta.
Vi har ofta inte tillräckligt med pengar för det. Jag har en ganska blygsam lön, och min man jobbar hemifrån, men han har inte alltid uppdrag. I perioder kan han vara utan arbete i flera veckor, och hans inkomst varierar mycket. Vi har knappt råd med billånet, men vi behövde verkligen bilen. Det stör även min mamma.
Därför bor vi fortfarande kvar hos min mamma. Det är mycket enklare att dela på kostnaden för el och mat. Dessutom kan jag lämna mina söner hos henne, vilket är väldigt praktiskt. Men de senaste två åren har mamma blivit alltmer ivrig, hon antyder hela tiden att vi borde köpa en egen bostad och flytta ut.
Jag skulle gärna vilja det, men var får vi tag på så mycket pengar? Från början var hennes förslag ganska diskreta och jag förklarade lugnt att vi inte hade möjligheten, men att vi sakta sparar ihop. Med tiden blev det oöverkomligt och nu bråkar vi om det allt oftare.
Min man vill inte lägga sig i eftersom han ogärna vill hamna i konflikt med svärmor, och jag förstår honom, även om jag ofta saknar hans stöd.
Men vad kan han göra? Den bästa lösningen skulle vara att köpa en lägenhet, men det är uteslutet tills vi betalat av billånet.
Jag förstår att mamma vill ha lite lugn och ro på äldre dar, men det är ändå ingen anledning att kasta ut oss från lägenheten. Dessutom har hon flera gånger sagt att hon tänker ge mig lägenheten, så varför skulle vi flytta omkring?
Vi bråkade rejält häromdagen och nu pratar vi knappt med varandra. Det hände för att min moster gick bort och lämnade efter sig en etta till mamma.
Jag tänkte att det var toppen, för då kunde mamma flytta till en mindre lägenhet och få det hon önskar.
Men mamma sa nej, hon tänker inte lämna sin lägenhet och hon vägrar låta oss bo i den andra. Hon sa att det är vårt eget problem att lösa.
Är det rimligt? Hur ska vi kunna gå vidare och kommunicera med varandra?
