När jag blickar tillbaka på de där dagarna för länge sedan, minns jag tydligt den gråmulna kvällen jag klev ut från Sankt Görans sjukhus i Stockholm. Just då krockade jag i dörren med en man.
Ursäkta, sade han, medan hans blick stannade upp på mig ett ögonblick.
Men i nästa sekund blev hans ögon kalla och överlägsna; han vände sig bort och verkade redan ha glömt att jag fanns.
Så många gånger hade jag fått möta sådana blickar. Män såg annorlunda på smala, långbenta kvinnor. Mäns ögon blev aldrig tomma och likgiltiga mot dem, utan istället hungriga och klistriga. Den orättvisan gjorde så ont i mitt hjärta. Var det mitt fel att jag var född sådan?
Som liten var alla förtjusta i mina runda kinder, stadiga ben och mjuka former. Men på skolgympan stod jag alltid först i raden av flickor störst och starkast. “Fläskfia”, “pumpa”, “Grisen Pelle från barnprogrammet”, kallade de mig. Det var ändå uthärdligt. Värre var de elakare öknamnen jag helst vill glömma. Barn kan vara så grymma, och lärarna vände bort blicken. Jag försökte med dieter, men hungern vann alltid, och kilona kom ofelbart tillbaka. I spegeln såg jag ändå ett sött ansikte om bara kroppen inte förstörde allt.
Jag drömde om att bli lärare men vågade inte, rädd att eleverna skulle viska elaka saker om mig bakom ryggen. Efter gymnasiet började jag på sjuksköterskeutbildningen. När människor lider bryr de sig inte hur den som hjälper dem ser ut, bara att smärtan lättas. I klassen fanns inga killar, och tjejerna var mest upptagna av sig själva, gick och blev kära, gifte sig. Alltid var jag ensam. Tjejerna bad mig sitta längst fram så de själva kunde gömma sig bakom min breda rygg och slippa synas.
Jag såg längtansfullt på de vackra klänningarna i affärsfönstren i Vasastan. Sådana skulle aldrig passa mig. Istället klädde jag mig i vida koftor och kjolar som dolde figuren. Mina betyg var bra, och stickorna satte jag säkert och smidigt de äldre patienterna tyckte om mig just därför.
En gång föreslog några tjejer att vi skulle åka skridskor vid Kungsträdgården. Tonårspojkars skratt ekade efter mig: “Kolla, slakteriet har utflykt!”, skrattade de. Tårarna brände i ögonen.
Mamma försökte ordna möten med sina väninnors söner. Jag gick på ett par dejter en kille såg mig och låtsades genast att han väntade på någon annan, vände demonstrativt ryggen till. En annan hann knappt hälsa innan han började tafsa. Jag knuffade undan honom så han ramlade rakt i en pöl. “Vad gör du? Jag vill ju bara vara snäll mot dig! Vem behöver dig annars?”, skrek han. Tårarna stockade sig; efter det slutade jag helt gå på dejter.
På min profilbild på Facebook satte jag in Fiona från “Shrek”. När en kille frågade hur jag såg ut i verkligheten svarade jag: “Precis som henne, fast inte grön.” Han trodde jag skämtade: “Du vill väl bara slippa alla som jagar dig. Ska vi ses ändå?” Jag avslutade samtalet direkt.
En dag, i korridoren på avdelningen, kom en pojke, kanske sex år, springande rakt in i mig.
Vart har du så bråttom? Här ligger sjuka människor, du måste vara tyst, sade jag och tog försiktigt tag om hans hand.
Jag ville bara glida på linoleumgolvet, erkände han ärligt.
Vem är du här med?
Med pappa, till farmor. Var finns toan? undrade pojken.
Kom här, visade jag. Klarar du dig själv?
Pojken slängde på mig en vuxet förnumstig blick. Mot den lille mannen blev jag inte ett dugg sårad. Snart hördes spolande vatten, och han kom ut igen.
Visa mig nu till din farmors rum, sade jag.
Pojken suckade och tassade jämte mig. När vi stannade vid dörren till fjärde salen lade han ett finger mot läppen och såg lurig ut.
Är du säker? Du kollade inte rumsnumret? Kan du siffror? frågade jag, eftersom det var en herrsal.
Jag kan både siffror och bokstäver, sa han och pekade snart på dörren med femman på.
Din lilla busunge, skojade jag.
Han skrattade högt. Vad heter du?
Elvira, hann jag säga innan dörren till rummet öppnades och en lång, stilig man visade sig i dörröppningen.
Han såg strängt på pojken.
Ivar, varför tog det så lång tid? Nu får du sluta busa, sade han, men när han låtit blicken vila på mig, fanns där samma svala ointresse som hos så många andra.
Han skötte sig bra, bli inte arg, sade jag och gick därifrån.
Kom nu, säg hej då till farmor, det är dags att gå, hörde jag pappa säga bakom mig.
Dagen därpå kom Ivar och hans pappa åter för att hälsa på farmor. Mannen gick förbi mig utan en blick. Jag räckte ut tungan åt honom bakom hans rygg. Just då vände sig Ivar om och började fnittra, visade tummen upp. Jag log och vinkade till honom.
Senare, under tysta timmen, gick jag in till femte salen.
Du ser pigg ut idag, Anna Karin. Fick du besök av barnbarnet? frågade jag.
Ja, såg du honom? Så fin han är. Åh, vad jag vill leva och få se hur han växer upp.
Inte dags för dig att dö än. Du ska nog gulla med barnbarnsbarn också, svarade jag glatt.
Man hoppas ju. Men jag oroar mig för honom. Han växer upp utan mamma, suckade Anna Karin.
Hans mamma då?
Nej, inte död. Hon försvann, övergav både pojken och oss. Vi fick ta hand om honom helt själva.
Du sade “hans”. Är han inte ditt barnbarn?
Inte biologiskt. Min son gifte sig med en vacker kvinna. Efter bröllopet berättade hon om sin lilla son. Inte rätt att börja familjeliv med en lögn min make höll på att stryka med av infarkt. Och nu är det jag som är här på sjukhuset.
För två år sedan fick Ivars mamma ett bra modelljobb utomlands, och åkte iväg. Barnet störde henne. Kvinnorna min son träffar är likadana: snygga, själviska. Och Ivar tycker inte om dem.
Jag bar med mig Anna Karins historia hela dagen. Nästa gång jag kom in skulle hon ha spruta, och då såg jag att hon snörvlade.
Anna Karin, du får inte oroa dig, minns du det?
Jag är inte orolig. Titta här. Hon visade mig ett papper med en teckning: en pojke som höll mamma och pappa i händerna. Det var uppenbart Ivar och hans föräldrar.
Tror du inte han har ritat dig, Elvira? undrade Anna Karin.
Nej, inte alls, han minns nog sin mamma.
Nej, mamman han ritat är storvuxen, större än pappan, just som du. Titta själv, snyftade hon.
Jag såg direkt att mamman var mycket större än pappan. “Till och med barn märker hur stor jag är En sån vacker man som Ivars pappa skulle aldrig se på mig. Drömma går ju,” tänkte jag krasst.
Sedan började jag och Anna Karin tala några ord varje gång jag kom för att ta hand om henne. När Ivar nästa gång kom till sjukhuset sprang han genast fram till mig.
Hej. Har du pålitliga händer? frågade han.
Det vet jag väl inte, svarade jag förskräckt.
Farmor säger att hon är i goda händer här, sade han slugt. Och snart skrivs hon ut, eller hur? Förresten, snart fyller jag år!
Då kan du säkert fira med farmor hemma. Hur gammal blir du?
Sex år, sade han stolt. Kan du komma på mitt kalas?
Tack, det skulle vara roligt, men måste fråga din pappa först.
Jag går och frågar nu! Och så försvann han in på salen.
Jag hann knappt se när Ivar och hans pappa gick hem, men nästa dag väntade de båda vid expeditionen.
Pappa, du har lovat, tjatade Ivar när jag kom.
Ja, ja, jag minns, sade pappan och vände sig till mig. Du är varmt välkommen till Ivars födelsedagskalas. Här är adressen och mitt nummer. Vi ses på lördag klockan ett, såvida du inte har andra planer.
Nej, inga planer i helgen, svarade jag rodnande.
Ivar längtar. Skulle du inte kunna komma, blir han ledsen och då blir min mamma orolig. Och du vet ju att hennes hjärta inte tål oro.
En hel vecka kvar! Jag måste verkligen försöka gå ner lite till, tänkte jag hemma. Jag berättade allt för mamma.
Självklart ska du gå. Barn ser mer än vuxna män någonsin gör. Vem vet, kanske händer något mellan dig och hans pappa? Pojken söker efter en mamma.
Hans pappa bryr sig ändå inte om mig, suckade jag.
Överdriv inte. Han tänker på sin son och på känslor. Annars hade han för länge sen gift om sig med någon annan modell.
När lördagen kom hade jag tvättat håret, valt ut en klänning, målat ögonfransarna och granskade mig själv i spegeln jag såg ingen skillnad fast jag försökt sminka mig smalare. Gåvorna var sedan länge färdiga. “Ivar längtar, så jag måste gå,” tänkte jag och tog ett djupt andetag innan jag ringde på dörren.
Nästan genast hördes ett klick från låset, och Ivar slängde sig runt min midja så gott han kunde.
Jag klappade honom över det kortklippta håret och räckte över presenten. Hans ögon glittrade av glädje.
Runt det pyntade bordet i vardagsrummet satt Ivars pappa, och bredvid honom en slank blondin. På andra sidan bordet satt en äldre herre. “Säkert Ivars farfar,” tänkte jag.
Blondinen höjde på ena ögonbrynet och synade mig från topp till tå. Anna Karin, farmor, presenterade mig varmt, men när hon råkade välta ett vinglas så dess innehåll landade på blondinens knän, blev det tumult, och hon rusade iväg argt trots våra ursäkter. Jag ville också gå, men stannade för Annas skull.
Ingen fara, sade jag till Ivan, Ivars pappa, när han skulle börja ursäkta sig. Jag är ändå snart tvungen att gå.
Mamma bakade sin bästa paj, du kan väl stanna lite till? Sen kan jag köra dig hem.
Vi satt sedan tysta i bilen på vägen hem. Till slut bröt jag tystnaden.
Du behöver inte följa mig. Jag hittar själv.
Mamma hade blivit arg om jag inte kört dig. Lustigt du dyker upp hela tiden. Det skulle inte förvåna mig om hon försöker para ihop oss, sade han med ett leende.
Jag är inte kär i dig, lika lite som du i mig. Jag har inga planer på att gifta mig, min röst darrade fast jag försökte låta bestämd. Oroa dig inte, jag ska inte störa dig mer.
Bilen stannade utanför mitt hyreshus, och när jag ville öppna dörren var den låst.
Släpp ut mig, sade jag högt.
Plötsligt lutade Ivan sig fram och kysste mig. Jag knuffade bort honom.
Vad håller du på med? Har du tröttnat på blonda fotomodeller, vill du testa mig som variation? Tycker du jag ska tacka för din uppmärksamhet? Fräste jag med blixtrande ögon.
Jag anade inte hur vacker jag var just då. Ivan blev stilla, nästan förtrollad.
Förlåt, jag vet inte vad som flög i mig. Det var dumt av mig. Men det kändes som att du
Nej. Ingen man har någonsin kysst mig, om man inte räknar dem som “ville göra mig lycklig”, som du. Alla ser på mig med medlidande, vänder bort blicken, vill inte ens lära känna mig, slängde jag ur mig, och klättrade ur bilen.
I slutet av augusti blev det plötsligt höst. Regn, vindar. Löven rasade ner. Det gick tre veckor utan att jag såg Ivan.
En kväll när jag kom hem mötte mamma mig i hallen.
Det var en ung herre här nyss och letade efter dig.
Vem då?
Stilig, välklädd och verkade orolig. Bad dig höra av dig.
Jag ringde hans nummer genast.
Det var jag. Ivar är sjuk. Skulle du kunna komma hit och ge honom sprutor? Han har fått antibiotika utskrivet.
Jag kommer direkt! sade jag, tog på mig jackan och gick, efter att ha handlat allt vi kunde behöva på Apoteket.
Ivar blev verkligen glad av att se mig. Svettdroppar på hans panna talade om febern. Jag tvättade händerna noga, förberedde sprutan. Han grimaserade av rädsla.
Du minns väl att mina händer är pålitliga? Var inte rädd, sade jag varsamt.
Han blundade hårt men sade glatt efteråt att det knappt kändes.
Ivan tittade på mig på ett nytt sätt, hans blick följde mig var jag gick. Jag rodnade och blev så osäker, men lycklig. Hjärtat pickade inom mig när han körde hem mig igen.
Elvira, vill du följa med på café nån dag? Vi fick ju aldrig pratat sist.
Gör du det för din sons skull? Bättre inte. Jag hoppas för lätt, men du kan aldrig älska mig. Jag är för stor.
Vadå stor? Du är varm, trygg och snäll. Barn får inte fel du och Ivar har funnit varandra, och jag gillar dig också. Kanske kan vi bli en riktig familj.
Om nu Ivars mamma kommer tillbaka?
Hon kommer inte. Hon har skickat papper, avsagt sig vårdnaden, och är omgift utomlands. Ivar är min nu, och jag hoppas är du villig träffa mig igen?
Ja, svarade jag bara.
Det finns en själsfrände därute för alla, någon som gör livet både bättre och svårare men utan den personen blir livet tommare ändå. Skönhet spelar ingen roll. Inte alltid möts man, och till och med när man gör det, kan man gå förbi varann. Men kanske är det just kärleken som får oss att se svanen i en “ful ankunge”, att upptäcka den sårbara själen bakom en storvuxen flickas yttre. Den enda, skapad just för dig.
