Jag är 26 år gammal och min fru säger att jag har ett problem som jag inte vill erkänna. Hon upprepar det varje gång jag slutar ett jobb eller blir uppsagt. Hon säger att det inte är normalt att det längsta jag varit kvar på en arbetsplats är sex månader. Och hon har rätt. Ibland stannar jag bara en månad, ibland femton dagar, ibland ens inte till slutet av prövotiden. Jag har arbetat med allt möjligt fastighetsskötsel, städning, sopning av gator, rengöring av offentliga toaletter, att bära varor i lager. Jag börjar alltid entusiastiskt, men efter några dagar blir det tungt både i kroppen och huvudet.
Det är inte bara tröttheten. Det är skammen. Jag gick ut gymnasiet efter bara andra året. Jag kom aldrig tillbaka till skolan. När jag får en arbetsväst, en kvast eller en hink känner jag att jag inte hör hemma där. Jag tittar på de andra kollegorna de är nöjda, gör sitt jobb utan att klaga och jag tänker för mig själv att det här kan inte vara mitt liv. Så börjar jag komma sent, jobba sämre, leta efter ursäkter för att inte gå till jobbet. Tills jag en dag blir inkallad till kontoret och får höra att jag inte behöver komma tillbaka.
Min fru, Ingrid, förstår inte det här. Hon har jobbat i en ICA-butik i fyra år. Hon tjänar inte mycket, men hon är stabil. Varje månad vet hon precis hur mycket hon får i lön: runt 18 000 kronor. När jag kommer hem arbetslös igen ser hon på mig med ilska och utmattning. Hon säger: Det är inte jobbet som är problemet, det är du. Du klarar ingenting. Jag svarar att de här jobben inte är för mig, att jag är skapad för något annat, att jag inte är född att städa toaletter hela livet.
Då blir hon ännu mer arg. Hon säger att jag ska slutföra gymnasiet, plugga vidare, utbilda mig. Att ingen kommer att ge mig andra slags jobb om jag inte ens har examen. Jag säger att jag ska göra det, men månaderna går och jag anmäler mig aldrig. Det finns alltid en ursäkt jag har inte råd, jag har inte tid, jag gör det senare. Sanningen är att jag är rädd för att gå tillbaka till skolan som vuxen, sitta bredvid yngre, känna mig efter.
Hemma har det blivit en vana nu. Vi bråkar om samma sak. Hon säger att jag lever i drömmar, att jag pratar vackert men aldrig gör något. Jag säger att hon har gett upp, att hon har vant sig vid att överleva istället för att leva. Ibland skriker vi åt varandra. Ibland talar vi inte alls på flera dagar. Jag går ut igen för att söka jobb, med den vikta CV:n i jackfickan, och kommer hem besviken när någon säger vi hör av oss.
Det värsta är att jag verkligen drömmer. Jag drömmer om att ha ett eget företag, att inte behöva någon annan, att slippa skämmas över arbetskläderna. Jag drömmer om att vakna tidigt för något som är mitt, och inte för att lyda order. Men drömmarna betalar inte hyran eller maten. Och det påminner Ingrid mig om varje dag.
Har jag verkligen ett problem som jag inte vill erkänna, eller har jag bara rätt att drömma om något större? Jag har lärt mig att drömmar och mod behövs men även handling. Livet kräver att vi vågar stå upp för våra drömmar, men också att vi tar de små stegen mot förändring. För i Sverige går det att börja om, men bara om man vågar möta både sin rädsla och verkligheten.
