För många år sedan stod jag på den kalla perrongen vid Stockholms central, insvept i min tjocka dunjacka, och vinkade till Erik. I hans händer låg en enorm träningsväska proppfull med underställ, yllesockor och konserver. Han skulle iväg på långjobb, uppe i Norrbotten, där vintervindarna biter och arbetet är tungt men lönen, som han sa, rejäl.
Malin, du får inte vara ledsen, sa han och pussade mig lätt i pannan med en nästan avlägsen ömhet. Bara tre månader, sen kan vi betala av bolånet och sedan byta bil. Det är dålig mottagning där, du vet ingen täckning i skogen, och jobben är långt bort. Jag hör av mig så ofta det går. Vänta bara på mig.
Jag väntade. Jag levde som den där gamla trogna hunden, alltid beredd. Mobilen släppte jag aldrig ur handen, inte ens i duschen. Erik ringde sällan någon gång var fjärde dag, alltid med videosamtal, men kameran var antingen avstängd eller övertejpad.
Det är knappt något internet, Malin, hörde jag genom störningarna. Det finns bara en mast på flera mil. Jag älskar dig, saknar dig. Nu måste jag springa, arbetsledaren ropar.
Jag trodde på honom. ännu mer, jag var stolt. Min man försörjare, hjälte, uthärdade umbäranden för vår familj. Jag höll tillbaka på allt, försökte spara så vi kunde använda Eriks inkomster till vår framtid.
Igår började dagen som vanligt. Jag var på jobbet när mamma ringde. Hennes röst var märklig låg, spänd, som om hon valde varje ord.
Malin, sitter du ned?
Vad har hänt, mamma? Är pappa okej?
Ja, pappa mår bra. Jag är på Gallerian i Vasastan, tänkte hitta en present till barnbarnet… Och Malin, jag såg Erik.
Jag skrattade, nervöst och nästan hysteriskt.
Mamma, du har tagit fel. Erik är i Norrbotten. Det är sju timmars skillnad. Där är det snö och fjäll, han sover eller är på skift just nu.
Malin, avbröt hon snabbt. Jag har känt honom tio år. Jag vet hur han går, hur han kliar sig i nacken, vet hans jacka. Det var han. Han satt på foodcourten, med en ung kvinna. Och… de sköt en barnvagn.
Världen försvann inte, den stannade bara. Blev platt, grå och tyst. Jag bad om att få gå hem, sa att jag hade migrän, och hoppade in i en taxi. Till Gallerian tog det fyrtio minuter. Under hela resan ringde jag Erik. Bara “Numret kan inte nås just nu”. Självklart han var ju “i skogen”.
Mamma väntade vid dörren blek, med en flaska vatten som skvätte av nervositet.
De är på bio, viskade hon. Filmen slutar om tjugo minuter.
Vi väntade. Jag gömde mig bakom pelaren, som en amatördetektiv i en dålig roman. Dörrarna till biosalongen öppnades, folk strömmade ut. Och där i mängden såg jag honom. Min “långjobbare”. Min hjälte. Han gick arm i arm med en kvinna runt 25. Hon var tydligt gravid. Bredvid Erik rullade en barnvagn med en flicka på cirka ett och ett halvt år.
Han såg inte ut som en sliten arbetare. Han såg välmående, lugn och nöjd ut. Han log mot henne som han aldrig log mot mig, böjde sig och kysste henne i tinningen.
Då gick jag fram.
Hej där, långjobbare, sa jag högt.
Erik såg upp, och all färg försvann från hans ansikte. Han ryckte till, som om han ville fly, men barnvagnen stoppade honom.
Malin..? Vad gör du här?
Jag? Jag hälsar på min man, som skulle vara på långjobb i Norrbotten. Kom du hem tidigare med flyg, eller har du lärt dig teleportera?
Kvinnan blev spänd och växlade blick mellan mig och honom.
Erik, vem är det? frågade hon irriterat. Är det den där “exfrun” som hindrar dig från att betala underhåll?
Jag såg henne direkt i ögonen.
Exfru? Jag är hans lagliga hustru. Vi har varit gifta i tio år. Dessutom skulle han just nu vara ute på jobbet och tjäna pengar till vårt bolån.
Erik sa ingenting. Hans noggrant byggda berättelse rasade på en minut. Det visade sig att de senaste tre åren var alla “långjobb” bara påhitt. Han hade aldrig rest iväg. Han levde dubbelliv ett i vårt område med mig, ett annat med henne. Och pengarna… De tog han från vårt gemensamma konto, tog lån och skulder, allt för att försörja den andra familjen.
Jag vände mig om och gick. Mamma följde efter. Bakom oss hördes skrik, barngråt, och kvinnans hysteri. Jag brydde mig inte.
Ser man på det här med klara ögon, är det en klassiker “långjobb påhitt”, den högsta formen av narcissistisk lögn. Att år efter år säga att man jobbar på andra orter, fjäll och tidszoner, samtidigt som man är fyrtio minuter bort, är inte vanlig lögn. Det är ett skickligt system av manipulation.
För det första illusionen om avstånd. Ju längre bort platsen är, desto enklare att förklara frånvaro: “dyrt”, “långt”, “dålig mottagning”, “tidsskillnad” perfekt alibi.
För det andra splittringen. Sådana personer lever som om de hade flera identiteter. Med en kvinna är de en person, med den andra någon helt annan. Världarna får aldrig mötas, och skuldkänslan finns inte.
För det tredje gaslightning mot den andra partnern. Av hennes ord att döma hade Erik sagt att jag bara var en före detta fru, som hindrade honom från att få skilsmässa och betala underhåll. Till varje sida berättas en saga.
Och fjärde ekonomiskt utnyttjande. Det värsta är inte själva otroheten, utan pengarna. Långvarig hustru lever snålt och sparar för framtiden, men finansierar i realiteten någon annans liv. Det är ekonomiskt våld.
Slutligen, slumpen har sin roll. Det är ofta just en närståendes blick mamma eller vän som bryter illusionen. När fakta motsäger tron, måste man tro på fakta, hur ont det än gör.
Vad gör man då? Inga djupa samtal. Med någon som kan ljuga så stort går det inte att förhandla. Det krävs konkreta steg: skilsmässa, full ekonomisk granskning, byte av lås. Hans “långjobb” tog slut med ett totalt haveri.
Skulle du själv lita på din man om han sa att han skulle jobba i norra Sverige? Eller skulle du ändå kontrollera flygbiljetter och position på mobilen?
