Jag är 41 år gammal och har varit gift med min man sedan jag var 22. För två månader sedan började jag tänka på något som jag aldrig tidigare vågade säga högt: jag tror inte att jag någonsin varit förälskad i honom på det sätt som människor beskriver passionerad kärlek. Det var en vanlig vardagskväll, jag satt i vardagsrummet och tittade på tv när jag plötsligt undrade varför jag aldrig haft det som andra kvinnor kallar “fjärilar i magen”, den där söta nervositeten, känslan att man vill springa och krama någon. Tankarna fortsatte och det slog mig att allting kanske hade varit annorlunda än jag trott.
Jag kommer från ett hem fyllt av svårigheter. Min pappa drack mycket, kom hem berusad, spenderade sina pengar på alkohol och skapade oreda. Min mamma städade andras lägenheter för att vi skulle klara oss, eftersom pappa aldrig hjälpte till. Jag växte upp bland gräl, utmattning och ständig spänning. Som tonåring var min enda önskan att få lämna mitt hem, att få ett eget rum där jag kunde sova ostört och slippa höra skrik om morgonen. Jag drömde inte om kärlek jag drömde om att fly.
När jag träffade min man var jag 22 och han tio år äldre. Redan efter en månads dejtande pratade han om att vi skulle flytta ihop, att han ville hjälpa mig och att han menade allvar med oss. Jag stannade aldrig upp och funderade på om jag var förälskad. Jag såg en chans att komma bort från mitt gamla liv, att börja om. Jag packade väskan och gick. Det var inget djupt övervägande, inga stora tvivel bara en stark längtan att lämna det svåra bakom mig.
Jag kan inte påstå att mitt liv med honom har varit dåligt. Han är en bra man arbetsam, ansvarsfull. Vi har aldrig saknat mat, hyran har alltid blivit betald och så småningom kunde vi köpa en lägenhet i Stockholm. Han älskar våra barn, tar hand om allt. Jag har aldrig haft anledning att misstänka honom för otrohet eller stora gräl. Utåt sett ser vårt äktenskap perfekt ut. Just det har förvirrat mig mest, för jag saknar någon egentlig anledning till min tomhet.
Jag tycker om honom. Jag respekterar honom. Jag är tacksam för mycket han gjort. Han har gett mig trygghet och stabilitet. Men när jag ser tillbaka inser jag att jag aldrig känt den där starka, passionerade kärleken som andra pratar om. Jag har aldrig känt svartsjuka, aldrig varit rädd att förlora honom, aldrig den där längtan när han är borta. Min kärlek har mer varit vana, partnerskap, tacksamhet men aldrig eld.
Jag tänker inte på skilsmässa. Jag söker inte någon annan. Jag vill inte splittra familjen. Jag funderar bara över något jag aldrig gett mig själv tillåtelse att säga: att det jag kallat kärlek under alla år kanske har varit behov, trygghet och en önskan att fly från en svår tillvaro. Och nu, vid 41 års ålder, med vuxna barn och ett hem som är stabilt, förstår jag det.
Ibland känner jag skuld för att jag ens tänker så. Jag säger till mig själv: Hur vågar du ifrågasätta något som gett dig stadga? Men samtidigt känns det rätt att erkänna det. Kanske älskar jag på ett annat sätt. Kanske lärde jag mig att överleva före jag lärde mig att älska. Jag vet inte. Jag vet bara att den här tanken har rört om mycket inom mig sådant jag burit på sedan jag var det lilla flickan som bara ville fly hemifrån.
Vad hade ni gjort om ni var i min situation?
Jag önskar råd från er.
