Häromdagen lämnade min mamma lägenheten som vilken annan morgon som helst. Hon hade skickat ett sms på morgonen och undrat om jag ätit frukost. Jag svarade ja, vi hörs senare och fortsatte arbeta. Hon var inte sjuk, ingen sjukhusvistelse, inget oroande, ingen avskedskram. Bara en vanlig dag. En sådan där dag man föreställer sig aldrig kommer förändra något.
Klockan 16 fick jag ett samtal från ett okänt nummer. Det var grannfrun, Lena. Hon sa: Din mamma har varit med om en olycka. Jag frågade var hon var, och Lena berättade att hon låg på en klinik i Vasastan. Jag gick dit direkt. De sa att mamma hade fallit på gatan, slagit huvudet och att de inte kunde göra något. Så enkelt, utan dramatik, utan sista ord.
Det fanns inga avskedsfraser. Inga famnar. Ingen tid att säga något alls. Jag stirrade på en vit vägg medan sjuksköterskan förklarade papper, underskrifter, rutiner. Jag ringde mina bröder, Gustav och Olle, med darrande röst, och sade den svåraste meningen i mitt liv: Mamma är borta.
Den verkliga chocken kom inte på kliniken. Det kom när jag ensam gick in i hennes hem för att hämta hennes saker. Garderoben öppnade jag och där låg fortfarande några blusar, redan separerade för tvätt. Hennes sandaler stod vid dörren och plånboken hängde bakom stolen. Matvarorna var till hälften undanlagda. Allt var fruset precis i det ögonblick då livet stannade.
Jag plockade upp en av hennes gamla tröjor och stoppade ner den i en väska. Doften av hennes tvål satt kvar. Jag stod där, med tröjan mellan händerna, oförmögen att röra mig. Satt på sängen och stirrade länge på golvet. Rasande.
Det var de små grejerna som gjorde mest ont: att av vana slå hennes nummer och plötsligt minnas att det inte längre finns, att komma hem från jobbet och ingen frågar om jag kom hem väl, att gå förbi hennes port och inte längre gå in. Ingen förbereder dig för den tystnaden.
Alla säger: Det var hennes tid, Gud har alltid sina skäl, Nu vilar hon. Men jag känner ingen vila. Jag känner en frånvaro. Jag känner att hon försvann en vanlig dag, utan tillstånd, utan förvarning, utan tid att trösta mitt hjärta.
Och det som gör mest ont är att det inte blev ett farväl. Det blev en plötslig, hård och torr avskuren kant.
