Efter att min pappa hade lämnat familjen, märkte jag hur min dotter Svea utvecklade en stark motvilja mot honom. Trots hans löften om att höra av sig ofta, ville hon inte ha något att göra med honom. Min mamma, Sveas farmor, försökte ändå övertyga Svea att ringa honom och påminde henne om att han fortfarande var hennes pappa och att hon borde hålla kontakten. Det kändes alltid lite märkligt att föreslå det, särskilt eftersom min ex-fru inte längre hade någon kontakt med honom heller. Men för att göra farmor nöjd brukade Svea ibland gå med på att träffa sin pappa.
En gång blev hon till och med hämtad från skolan under lektionstid för att träffa honom. Läraren var inte särskilt glad över det, men kunde inte protestera när Sveas egen pappa kom för att hämta henne. Hemma hos honom hörde Svea några av sina klasskompisar prata om att hon skulle ha fått en syster. Hon ville först inte tro på det ryktet, men sanningen blev tydlig när hon såg hans nya familj: hans nya fru och deras lilla dotter. Styvmamman visade sig vara vänlig, frågade Svea om hennes skoluppgifter och bjöd henne på fika. Men pappan själv satt mest vid datorn, frånvarande och kall, utan att egentligen prata med några av sina döttrar.
Efter hand började pappan hämta Svea mer regelbundet och bad henne ofta hjälpa till att passa sin halvsyster. Svea ogillade ansvarsbördan; hon vägrade att kalla flickan för sin syster. Trots det kände hon sig tvungen att ställa upp, för att det skulle se ut som om relationen till pappan fungerade, vilket både min mamma och ex-fru tycker var viktigt. När hon blev ombedd att sova över längre tid hos pappan, vägrade hon och skyllde på läxor. Pappan verkade oberörd och föreslog bara att hon kunde passa lillasystern medan han och hans fru skulle gå ut.
Svea kände sig sårad och övergiven, och till slut fick hon nog. Hon bestämde sig för att aldrig mer åka dit. När hennes pappa ringde och påminde om hennes “ansvar” gentemot halvsystern, höll hon envist fast vid sitt beslut. Hon ville inte längre bli behandlad som en gratis barnvakt. Hon hade lagt märke till att pappan sällan pratade med henne, utan lämnade henne åt att ta hand om sin halvsyster medan han ägnade sig åt annat. Svea kände sig allt mer oönskad och uppskattad, vilket till slut knäckte deras relation.
Efter ett tag försökte både pappan och hans fru att kontakta Svea, men hon ville inte kännas vid dem. Till slut vågade hon konfrontera sin pappa och frågade rakt ut varför han betedde sig som han gjorde. Svaret var ärligt på ett sätt som sårade: han sa att någon måste hjälpa till att passa barnet, och han gjorde ingen hemlighet av att han inte saknat Svea.
Relationen mellan Svea och hennes pappa blev aldrig reparerad. Hans agerande orsakade en spricka som aldrig gick att laga, och Svea lämnades med känslan av att bara ha varit till för att fylla ett behov inte för att vara älskad. Jag har lärt mig att barn, oavsett ålder, behöver känna sig sedda och värderade och att förtroende är något som byggs långsamt men kan rivas sönder på ett ögonblick.
