Med vårens ankomst tänkte mina föräldrar att det var dags att sälja sommarstugan. De hade blivit äldre och orken fanns inte längre för att ta hand om trädgårdslandet. Dottern hade själv barn att ta hand om och tiden räckte inte till för att hjälpa till. Pensionärerna funderade länge men tog till slut beslutet.
Den äldsta dottern, Ingalill, drog en lättnadens suck; nu skulle föräldrarna inte bli sårade längre. Hon hade knappt tid att hjälpa till med landet, särskilt eftersom det låg ganska långt bort. Hon hade påpekat för sina föräldrar mer än en gång att sälja stugan vore klokt. Istället kunde hon köpa en tomt närmare hemmet. Hon ville inte lägga varenda ledig stund på att rensa ogräs. En plats att vila på, läsa en bok eller ha picknick lockade betydligt mer. För föräldrarna var dock stugan en källa till hemgjorda safter och inläggningar.
Helgerna sprang förbi för Ingalill och hennes man. De hade knappt tid för hushållsbestyr. Hennes make hade en sådan tjänst att han ofta kunde bli inkallad även på helgerna. Ingalill visste väl att stugan skapade mer bekymmer än nöje – efter en helg där behövdes ytterligare några dagars vila.
Så Ingalill var nöjd med beslutet. Stugan såldes och alla levde i lugn och ro i flera år. Men efter ett tag började längtan krypa fram hon drömde fortfarande om en plats vid skogen där man bara kunde koppla av. Hennes man föreslog att de kunde köpa ett litet sommarhus.
Arbetsschemat var lugnare nu. Så på helgerna kunde familjen åka ut på landet och njuta av frisk luft. Det var nyttigt även för barnen. Vi sa tidigt att vi bara tänkte plantera några fruktträd och bärbuskar, så att barnen fick lite vitaminer till sommaren mer behövdes inte. Inget grävande, inget ogräs. Alla tyckte det lät mysigt. Nu var det bara att hitta rätt ställe.
Vi tittade på massvis med olika torp och till slut fann vi det vi letade efter: ett litet hus, fina planteringar och gammaldags charm. Säljaren var en äldre herre, Oskar Nilsson. Hans fru hade gått bort och han hade inte längre ork att ta hand om trädgården. Därför sålde han.
Allt registrerades och Ingalill var lycklig över att drömmen gått i uppfyllelse. Huset var i ordning och behövde inte renoveras direkt heller. Vi bestämde oss för att långsamt sätta vår egen prägel under sommaren. Semestern tillbringade vi där ute med barnen.
Första veckan gick stillsamt. Men så började Oskar, den gamle ägaren, komma förbi. Han hade varnat att han behövde hämta några kvarlämnade saker. Det var såklart inga problem. Men sedan började han klaga. Först på bärbusken vi tagit bort den var uttorkad. Sen på vinbärsbusken, som vi inte ville ha.
Oskar menade att något sådant hade vi aldrig kommit överens om. Han och hans fru hade planterat busken för många år sedan och vinbären var viktiga en gång i tiden. När han såg att det där jordgubbslandet nu hade försvunnit och i stället blivit en stenbädd, blev han riktigt missnöjd. Det var ju vår lilla alpinträdgård nu.
Oskar gick runt hela tomten och fann alltid något att kommentera. Till slut tröttnade Ingalills man, Per, och sade ifrån. Vi hade betalat, det var vårt nu, enligt lagfart och allt. Vi fick bestämma över vår tomt.
Det där med förbehåll för gammal ägares fortsatta nyttjande, det ingick inte i köpet. I så fall hade vi aldrig köpt stället. Den gamle grannen gick, men nästa dag var han tillbaka. Med sig hade han en ny bärbuske han tänkte plantera den där vinbären stått.
Per frågade förvånat vad som pågick. Till slut föreslog han till och med att Oskar kunde få köpa tillbaka huset och stanna kvar om det betydde så mycket. Men det ville Oskar inte, han satte ändå ner sin nya krusbärsbuske. Då kom en granne förbi, Elsa, och förvånades över Oskars närvaro. Han började klaga på de nya ägarna. Elsa höll med oss vi hade rätt att sköta vårt som vi ville. Hennes ord gick inte in hos Oskar.
Senare berättade Elsa att Oskar varit osams med varenda en på gatan. Efter fruns bortgång hade han blivit mycket egensinnig. Han tänkte knappast ge sig i första taget. Elsa hann inte varna oss, men sa att styrelsen kunde hjälpa till att reda ut saken.
Medan vi pratade hade Oskar redan grävt ner sin buske och lämnat gården igen. Sen återkom han ibland för att hämta saker, pysslade lite, och gick igen utan ett ord.
Nästa morgon for Per till sitt jobb på byggfirman, på gott humör. Han delade med sig av historien. Kollegorna skrattade och menade att han minsann köpt hus med hemgift. Men de ville ändå hjälpa till och reste gemensamt ett nytt staket. Oskar var borta några dagar. När han återkom fann han att han inte längre kunde gå in på tomten hur som helst.
Han blev arg, försökte ta sig in, och sedan gick han till styrelsen. Styrelsen kände redan till saken och visste att den gamle inte låtit oss vara ifred. Vad de sade vet jag inte, men efter det kom Oskar bara förbi en sista gång för att hämta det sista av sina saker.
Så minns jag den sommaren en tid av längtan, förväntningar och många ganska dråpliga besök i den svenska sommarens låga sol.
