De senaste tre månaderna har min bror tjatat på mig om mamma. Hon har inte varit sig själv sedan hon drabbades av en stroke. Hon är glömsk och behöver ständig tillsyn som att ha en liten bebis hemma. Hon behöver verkligen omvårdnad. Jag har ju ett heltidsjobb, ett eget hem och en familj. Hur ska jag få allt att gå ihop? Jag har föreslagit att vi ska ordna en plats åt henne på ett äldreboende, men då blir min bror upprörd och kallar mig känslokall. Samtidigt vill han inte ta hem henne själv han bor ju ändå hos sin fru i deras lägenhet.
En gång i tiden var vi en sammansvetsad familj, fyra personer. Min bror och jag är bara ett år ifrån varandra. Våra föräldrar fick oss ganska sent i livet. Nu är jag 36 och min bror 35. Mamma har fyllt 72. Fram till pappas död var allt bra.
Sen flyttade min bror till Uppsala för att studera och stannade kvar där, gifte sig och började sitt liv. Själv blev jag kvar här i Göteborg. Först bodde jag kvar hemma, men när jag gifte mig valde vi att hyra lägenhet min man och jag. Tanken var att köpa en bostad och skaffa barn så småningom. Så såg livet ut.
Pappa gick bort för två år sedan. Mamma blev snabbt ensam och saknaden efter honom åt upp henne. Hon åldrades på bara några månader. Sjukdomarna radade upp sig och för sex månader sedan drabbades hon av en stroke. Läkarna var osäkra om hon ens skulle överleva, men efter intensiv vård på Sahlgrenska klarade hon sig. I början var det svårt för henne att tala, och hon kunde inte röra sig ordentligt. Hon repade sig lite, men den psykiska hälsan var förändrad för alltid enligt läkarna.
Så jag blev tvungen att ta ansvar för mamma. Min man och jag flyttade in hos henne i Majorna. Jag sa upp mig och började frilansa för att vara mer flexibel med tiden. Det var omöjligt att lämna henne själv. Även efter att hon fick tillbaka rörelseförmågan blev det inte lättare.
Hon är förvirrad, försvinner ibland, vi får springa efter henne, försöka få henne att förstå att hon inte kan gå ut hur som helst. Ibland gråter hon och undrar var pappa är. Det är ett ständigt kaos. Jag sover dåligt av oro att hon ska gå ut själv. Jobbet blir knappt gjort jag kan knappt fokusera. Min man har flera gånger sagt att äldreboende är enda lösningen.
Det är dyrt sådant kostar lätt 40 000 kronor i månaden men om både min bror och jag hjälps åt borde vi klara det. Det skulle vara det rättvisa.
Det tog tid för mig att bestämma mig, men hur länge ska vi hålla på? På boendet får hon dessutom ständig tillsyn och sjukvård. Jag har besökt flera ställen och insåg att det måste bli så, trots kostnaden.
Jag ringde min bror och förklarade allt. Trodde han skulle förstå allvaret. Istället bröt han ihop.
“Har du blivit galen, Astrid? Hur kan du skicka mamma till ett äldreboende? Där känner hon ju ingen! Hur kan du vara så hjärtlös? Eller vill du bara bli av med henne ur huset?”
Jag försökte förklara, men han lyssnade inte. Konflikten pågick i dagar. Samtidigt kände jag att min kraft inte skulle räcka. Vi pratade igen, men han stod fast vid sitt.
“Jag tänker inte göra så mot vår egen mamma. Hon tog hand om oss, klagade aldrig trots att det måste ha varit jobbigt. Vi är skyldiga henne mer än så. Du kan ta ansvar eller låta bli eller så tar du med mamma hem till oss istället, så får du visa din medmänsklighet.”
Jag blev arg. “Du vet mycket väl att du och Bodil bor i hennes lilla lägenhet. Varför skulle då min man ta ansvar för svärmor men inte din fru? Vi bor här med mamma och det har vårt liv kretsat kring sedan pappa gick bort. Men du deltar inte, du bara säger att jag är grym.”
Till sist sa jag att om det var så enkelt kunde han flytta hem till mamma själv och ta hand om henne så länge han vill. Min bror började tveka, skyllde på jobb och sa att han aldrig skulle hinna, och antydde att jag mest ville slippa ansvar.
Jag lever i en mardröm. Ena stunden vet jag att äldreboende är bästa lösningen för oss alla, nästa sekund känner jag mig som en usel dotter. Min man stöttar mig han tycker också att mamma har det bättre på ett boende där hon får hjälp och vi får ett liv igen.
Jag har bestämt mig för att ge det en vecka till. Om min bror inte dyker upp får det bli som jag tänkt. Jag kommer ordna en plats för mamma. Alla kan tycka något men bara jag vet hur det egentligen är att ta hand om någon som är svårt sjuk. Nu får brorsan stå för sina val och förklara sig för sina vänner. Jag är slut.
