Bilen gled tyst fram på den hala landsvägen, och jag såg hur Karin, min svärdotter, stirrade djupt in i skogen som växte utmed vägen. Min son, Viktor, satt bakom ratten, och tankarna snurrade i mitt huvud hur kunde min egen son sända mig till ett äldreboende? Vad hade jag gjort fel under hans uppväxt? Kanske älskade jag honom inte tillräckligt, men jag har alltid gjort allt för honom, försökt ge honom en lycklig barndom. Men Viktor har alltid haft sitt eget sätt att tänka.
En morgon dök han upp med en väska fylld av olika saker. Jag satt i köket, sörplade mitt te och åt småkakor. Han steg in med självsäkra steg, slängde väskan på golvet och sa med ett leende:
Så, mamma, samla ihop dig nu. Det är dags för äldreboendet. Du kommer ha det mycket bättre där.
Vilket äldreboende, Viktor? Vad menar du?
Jag har redan betalat för sex månader det var dyrt, men det är värt det. Jag kommer att fixa resten snart. Du får ett eget rum, ingen behöver dela med dig. Och personalen är fantastisk massage, behandlingar, koll på blodtrycket precis när det behövs. Maten serveras fem gånger om dagen. Allt som allt, mamma, du kommer att ha det som i himlen här på jorden.
Men Viktor, jag vill inte till något äldreboende. Jag vill vara med dig, min familj, och få dö i mitt hem.
Nu får du sluta! Karin och jag har tänkt igenom allt, bestämt oss och betalat. Så bete dig inte som ett barn klä på dig, nu äter vi.
Det stack till i mitt hjärta, och en tår rullade över mitt rynkiga ansikte. Jag minns när Viktor var liten och hade slagit sitt knä då satt han i mitt knä, grät och sa: Mamma, jag kommer aldrig lämna dig. Hans blå ögon sökte mina gröna, och mitt hjärta slog extra hårt för jag trodde att min son skulle vara min trygghet i framtiden. Och det är precis så det blev.
Plötsligt hade den lilla pojken med de blå ögonen och det goda hjärtat blivit en hård Viktor utan samvetskval skickar han sin mamma till ett äldreboende.
När vi körde där, kom minnena av första gången jag mötte Viktors pappa tillbaka. Hur vi blev förälskade vid första ögonkastet, hur vi drömde om vårt hus och våra barn. Och sedan dog han min första kärlek när jag var gravid i sjätte månaden.
Älskling, vem lämnade mig egentligen? Vem? Tankarna och samtalen till min förlorade kärlek ekade allt högre i mitt huvud, och halsen knöt sig av tårar och sorg.
Det är märkligt vi tror att vi har kontroll och att kärlek räcker till allt, men livet har alltid andra planer. Jag har lärt mig att man måste släppa taget, även om det gör ont. Vissa stunder måste man acceptera att livet går vidare och att kärlek, även om den ibland känns sviken, aldrig riktigt dör.
