På sistone har min mamma börjat bo själv. Hon skilde sig från pappa, och min bror bodde med henne ett tag men flyttade sedan ihop med en tjej. Så hon klagade för mig att det är tungt att vara ensam i det stora huset. Hon sa att ensamheten känns som ekon i väggarna, att varje knarr i golvet skrämmer henne. Hon vill ha någon att prata med om kvällarna när mörkret faller över Skåne. Jag tyckte synd om henne och föreslog att hon kanske kunde bo med sin syster, min moster. Men mamma tyckte inte om den tanken alls. “Man blir inte lättare i humöret med åren,” sa hon, “tvärtom kraschar man i varandras vanor som två isberg på ett öppet hav.”
När brorsan stack, började mamma dyka upp hos oss ofta. Hon svävade in på oväntade tider ibland på helger, ibland mitt under vardagens rus. Vi bjöd alltid in henne med glada leenden och försökte göra hennes besök till små högtider. Vi tog också med henne till sommarstugan när vi själva hälsade på svärföräldrarna, bara för att ingen borde gå miste om sällskapet när kaffet serveras på verandan. Vi vände ut och in på oss för att hon inte skulle känna sig bortglömd.
Allt var i sin ordning tills jag och min man fick vår son, Ludvig. Under förevändningen att hon skulle hjälpa till med sitt barnbarn, frågade mamma om hon kunde stanna kvar hos oss efter att jag kom hem från BB i Lund. Hon lade fram övertygande skäl och vi funderade länge men sa ja. Och visst hjälpte hon till hon bytte blöjor, lagade mat, städade upp gammal gröt och försökte låta oss vila. Men vi insåg aldrig att hon tänkt stanna nästan för evigt. Två månader har gått och det känns som hon växt fast i soffan nu pratar hon om att hennes lägenhet i Malmö inte borde stå tom utan borde hyras ut till studenter
Både jag och min man, Erik, är djupt tacksamma för allt hon gör. Men hennes eviga närvaro tynger oss. Vi längtar efter egentid, efter att höra våra egna tankar eka mellan väggarna. Hon är pensionär, lämnar knappt lägenheten, och varje dag känns som kompakt svensk vinter där ingenting förändras. Hon ordnar om i köket så jag knappt hittar kaffeburken och frågar varje morgon om Ludvig verkligen borde ha på sig yllesockor.
Vi är en ung familj i en tvåa i Malmö där kvadratmeterna är lika värdefulla som guldmynt. Plötsligt känns det som att vi måste tassa runt på tå och klä oss omsorgsfullt även till frukost. Mamma kommer med råd om ekonomi, säger att vi borde köpa havregryn som är på rea på Coop, och påpekar gärna för Erik att han borde hjälpa mig mer med Ludvig.
Jag försökte prata rakt ut med henne om att vi behöver lite eget andrum, att unga familjer växer bäst på egen rot. Men hon viftar bara bort det, säger att det är självklart att bo ihop med sin mamma när man har småbarn det har svenskar gjort i generationer. “Ingen klarar av att ta hand om en bebis själv,” säger hon, medan hon viker tvätt och tittar längtansfullt mot fönstret där snön yr.
Jag vet inte hur jag ska nå fram till mamma och förklara att det känns som om vi glider isär. Att hon blivit som en ständigt närvarande skugga i vårt hem. Samtidigt gör det ont i hjärtat tycker synd om henne, att vara ensam finns inte ord för i svenskan. Men det är ju ingen annans fel att hon lämnade pappa. Hon skulle kunna träffa någon på en folkpark, eller gå på dans på Baldershage, eller bara drömma ihop något nytt.
