Det är som en märklig drömen reklam som virvlar fram bland snöflingor och halvdunkla kökslampor, där människors ansikten är både bekanta och främmande. Den talar inte bara om hur våra liv har blivit fyllda av konstig stress och kalendern målad i olika nyanser av vardag, utan också om den märkliga längtan som ibland får oss att lämna lilla Ljungby eller småländska skogsbryn för storstadens möjligheter, långt från släktens varma famn.
Men någonstans i det suddiga drömlandskapet påminner reklamen oss att inget verkligen är viktigare än att dela tiden med de som betyder mestmamma som heter Svea, pappa som heter Gunnar, och systrarna som bara finns i svenska sagor: Tove, Märta och Elin.
De samlas kring en julgran som är nästan för stor för vardagsrummet, och öppnar presenter inslagna i gammaldags papper med röda band. Det luktar pepparkakor och glögg, och utanför faller snön så stilla att den tycks sväva mellan nu och då. Gunnar har, som i sina drömmar, lyckats samla sina barn till julen i ett mystiskt, rött hus med små fönster. Alla skrattar och famnar varandra, och sveper in sig i filtar medan de räknar de sista kronorna i plånboken, men det spelar ingen roll för ingen vill vara någon annanstans.
Och så, på något vis, viskar reklamen mellan raderna: Oavsett om vi vandrar på kullerstensgator i Stockholm eller drömmer oss bort till sommarstugor i Värmlanddet är gemenskapen som är verkligt mäktig.
