Min mamma var aldrig otrogen.
Det fanns aldrig någon tredje person i deras äktenskap.
Men hon var verkligen inte den enklaste att bo med.
Hon hittade alltid något att gnälla över.
Inget var någonsin riktigt bra nog.
Om pappa kom hem trött från jobbet i Stockholm, fick han höra att han inte hjälpte till hemma.
Om han försökte hjälpa till, fick han en lång utläggning om hur han gjorde allting fel.
Om han handlat mat, klagade hon på att han köpt fel mjölk.
Om han inte var otrogen, fick han höra att han “inte beter sig som en riktig man”.
Jag minns de tysta kvällarna, spänningen runt köksbordet, dörrar som smälldes igen så det ekade i lägenheten.
Pappa kämpade på länge.
Jag såg hur han bytte jobb för att tjäna mer kronor, hur han slutade fika med vänner och började gå direkt hem efter arbetsdagen.
Men mamma hittade ändå alltid något nytt att störa sig på.
Hon synade hans skjortor, frågade vem han pratat med, exakt när han gick hem, varför han var fem minuter sen.
Det var aldrig någon fysisk bråk, inget dramatiskt bråk som på TV atmosfären var bara tung, konstant och utmattande.
Att leva där var att smyga omkring och undvika att råka utlösa nästa utbrott.
Den kvällen pappa packade väskan och gick ut genom dörren, handlade det inte om någon annan kvinna.
Det var efter ett långt tjafs.
Jag satt på mitt rum och hörde honom säga: “Jag orkar inte längre.
Jag är trött på att känna att jag aldrig räcker till.” Mamma svarade snabbt att om han gick, var han bara en fegis.
Han skrek aldrig.
Han packade sina saker, tog på sig jackan och gick ut utan att se sig om.
Jag sprang till fönstret och såg honom traska iväg i mörkret, långsam, och han vände sig inte om en enda gång.
Efteråt berättade mamma sin version.
Hon sa till släkten att han lämnat henne, att han inte hade ryggrad nog att vara man och make.
Jag trodde henne.
Åren därefter var jag sur på pappa, besökte honom sällan, pratade kallt och kort.
Han kritiserade aldrig mamma.
Han bad aldrig om ursäkt eller förklarade sig.
Han sa bara att han älskade mig och respekterade mina känslor.
Med tiden märkte jag att mamma behandlade mig på precis samma sätt.
Inget jag gjorde dög.
Om jag pluggade inte tillräckligt bra.
Om jag jobbade fel jobb.
Om jag tog det lugnt latmask.
Då insåg jag något som gjorde riktigt ont: pappa gick för att han var utmattad inte för någon affär.
Det var känslomässig utmattning han flydde.
Nyligen pratade jag öppet med pappa.
Frågade honom rakt ut varför han stack.
Han svarade: “Jag förlorade mig själv.
Jag började tro att jag faktiskt inte dög.” Den dagen grät jag massor.
Det slog mig att jag dömt honom utan att veta hela sanningen.
Idag är mina föräldrar fortfarande frånskilda.
Mamma är sig lik missnöjd, bitter, i ständigt småbråk med alla hon möter.
Pappa bor själv i sitt lugna hus i Västerås, ingen drama, ingen stress.
Och jag lever med en märklig blandning av skuld och lättnad.
Skuld över att inte ha förstått honom tidigare.
Lättnad över att jag vet jag är inte allt det där dåliga som mamma fått mig att tro.
