Jag var hemma hos Ingrid när hennes pappa dök upp. Han hade handlat mat och kom in i vardagsrummet där han hittade oss. På en gång höjde han på hakan och lät mig förstå att han inte gillade att jag var där. Ingrid drog med honom ut i köket, men jag hörde ändå hur han muttrade om mig med sin gälla viskning. Han kallade mig lantis, och sa att jag försökte få Ingrid att flytta ihop med mig. Han berättade att han sett mig flera gånger hänga runt hennes hus, och det lät nästan som om han skyllde på mig att jag var någon sorts förföljare.
Det som chockerade mig mest var att Ingrid svarade honom på samma sätt. Hon sa att vi bara brukade jobba tillsammans i universitetsbiblioteket en gång i månaden, och att det var därför jag såg ut att hänga där. I själva verket hade vi haft ett förhållande i två månader, och jag hann precis säga till Ingrid att bara för att mina föräldrar äger ett hus i förorten, betyder det inte att jag är någon lantpojke. Vi bor faktiskt väldigt nära stan, i ett fint tvåvåningshus och min pappa driver eget företag. Visst, jag kör inte runt i någon dyr utländsk bil och jag skriker inte ut att jag kommer från en välbärgad familj men det är precis som det ska vara. På det sättet slipper man folk som Ingrid och hennes familj.
Min mamma brukade alltid säga att jag inte skulle prata om pengar eller tillgångar, för den jag älskar ska inte bry sig om sådant. Och den jag är tillsammans med borde verkligen inte skämmas för mig, även om det vid första ögonkastet inte verkar som att jag är någon rik person.
Idag tänker jag mer än någonsin på mammas råd. Det är viktigare att vara stolt över den man är, än att försöka imponera med det man har. Och den rätta personen kommer att se efter hjärtat, inte efter plånboken.
