“Fröken, sätt ditt barn i knät,” den stora kvinnan, någonstans i femtioårsåldern, röt mot mig. Förresten, jag hade köpt en plats till min son på bussen och betalat 900 kronor för den.
Den dagen tog jag Emil till hans mormors hus. Han är ett stort barn i vår familjfast han bara är fem årser alla honom som en skolpojke. Dessutom bemöter hela släkten honom som en vuxen. Därför köper vi alltid en egen plats åt honom på bussen; han sitter lugnt, och han är lång och tung, det är svårt att ha honom i famnen. Både jag och Emil skulle känna oss obekväma, och dessutom riskerar hans skor att smutsa ner andra om han sitter hos mig. Min son ska ha sin egen plats, det är bäst för allas trivsel.
Just den här dagen satt Emil vid fönstret och jag bredvid. Vi tog platserna längst fram så det skulle vara lätt för oss att kliva av innan de andra passagerarna. Jag hade förklarat för chauffören att jag köpt biljett till barnet också, så han inte skulle sätta någon annan på den platsen.
Vi lämnade Stockholm och körde ut mot landet. Mitt på vägen tog bussen upp en bastant kvinna. Det fanns fortfarande lediga platser längre bak, så chauffören stannade. När kvinnan krängde sig in (det finns inget bättre ord), gungade hela bussen, och medpassagerarna tystnade, betraktande henne kliva in. När hon väl satt sig och dörren slog igen, hördes chaufförens tunga suck. Bussen rullade vidare, och kvinnan fortsatte röra sig mot oss.
“Fröken, sätt din pojke i knät,” upprepade hon. Jag förklarade att jag betalat för Emils plats och tänkte inte ha honom i famnen. Chauffören tog mig i försvar och föreslog att hon kunde sätta sig längre fram, där det fanns lediga platser. Kvinnan fräste tillbaka, sa att hon minsann alltid fick plats vid fönstret eftersom hon ofta åkte den här linjen, och att vi borde flytta oss.
Jag vägrade att röra på mig, och bussen accelererade, samtidigt som kvinnan fortfarande stod bredvid oss och vägrade gå bak. Det kokade inom mig, men jag ville inte skapa en scen framför Emil. Jag började prata med honom för att distrahera oss. Kvinnan blev rasande över mitt lugn och skrek: “Flytta på barnet genast! Begriper du inte?” Jag svarade lugnt att jag inte skulle flytta på oss. Emil är stor nog, och jag har köpt hans plats. Vi satt där först, och platserna är för oss.
Chauffören körde tyst vidare, men man märkte att han varit med om detta förut. De andra passagerarna ignorerade oss i början; några satt med hörlurar, andra sov. Men med tiden fick hon höra: “Kärring, sätt dig där det finns plats.” “Sluta skrika, det här är inte ditt hem.” Kvinnan fortsatte gnälla om att hon inte kunde sätta sig längre bak på grund av sitt omfångtrots att det var uppenbart att hon bara ville ha just vår plats.
Det blev allt mer livligt på bussen. Och plötsligt kom det mest oväntade. Chauffören stannade bussen, klev av, hämtade kvinnans väskor och lade dem utanför, och eskorterade henne ut från bussen. Den chockade och uppjagade kvinnan hann knappt reagera innan han satt sig bakom ratten igen och körde vidare. Kabinen fylldes av en tystnad. Vi passagerare samlade ihop lite pengar för att ersätta chauffören för det han förlorat på henne. När vi kom fram räckte vi över pengarna, och han blev så glad att han lovade att aldrig låta henne åka med igenhon bråkade alltid med alla.
