Ingenting hörs
Flygplanet stack nyfiket ut sitt nos ur molnen, spanade runt, tog ett långsamt sväng och landade mjukt, som en brudgum som smeksamt kysser sin älsklings kind vid altaret.
Applåder fyllde kabinen, men piloterna hörde dem inte.
Inte heller hörde jag, Niklas Karlsson, då mitt huvud var fyllt av vit brus sedan flygresan.
Öronen hade slagit igen och ljudet var som bortblåst.
På väg hem från min mor i Uppsala, tidigt på morgonen, skyndade jag mig för att hinna till jobbet.
Min fru, Märta, trasslade sömnlös omkring i lägenheten, flyttade saker hit och dit med ryckiga rörelser.
Jag smög in i köket för att packa min lunchlåda.
Hörseln ville inte komma tillbaka.
Jag går nu!
Jag orkar inte!
Allt är tröttsamt!
Livet, din lön på några tusen kronor, den här lägenheten i Sveriges förort.
Jag trodde att min kärlek var kronisk, men det visar sig att jag bara fått nån smitta!
Märta kastade sina sanningar i min rygg medan jag lugnt skopade potatis från kastrullen ner i min mattermos.
Jag lämnar dig för Lars.
Du känner honom inte, han känner inte dig, men han är fantastisk.
Jag hyser de där riktiga känslorna för honom.
Och, oroa dig inte, jag har hållit mig ren för din skull, inget har hänt mellan oss.
Jag går som en hederlig kvinna, så du slipper skämmas inför din mamma!
Jag blev klar med lunchen, slängde allt i min väska och började brygga kaffe.
Har du inget att säga?
Jag har ju blottat hela min själ här!
Mä-ä-ä-rta!
ropade jag över axeln.
Kan du stryka mina jeans innan du drar?
Vad?
Jeans?!
Du…
Jag pratar känslor, du svarar med strykning?
Allt är så meningslöst!
Trodde kanske att du skulle stoppa mig.
Märta tog fel väska i hasten, blandade ihop sin egen med min, och rusade ut.
Först när dörren smällde till och vibrationerna ebbade ut, insåg jag att hon faktiskt gått.
Vart tar hon vägen så här dags?
Och jeansen?
Var är min lunch? Jag funderade på min egen morgonskilsmässa med förvirring.
Lite snopen att jag inte hittade mina två termosar, gav jag mig iväg till jobbet med skrynkliga byxor.
I hissen nickade jag mot bostadsrättsföreningens ordförande, en kvinna som, om jag ska tro ryktena om månadsavgiften, troligen la pengarna i gömmorna på gamla Visby.
Man sa att hennes parfym återuppväckte hästar och jagade fiender ur gömslen.
Jag höll andan och vände mig mot hissens utgång.
Dörrarna gick igen och gaskammern sänkte sig mot bottenvåningen.
Du har inte swishat för sanering mot silverfisk.
Idag ska hela trapphuset behandlas, sade hon.
Jag såg på medan hissens gummilist smälte av doften hennes.
Det måste betalas innan kvällen, kan du swisha mig?
Jag sade ingenting.
Hon lutade sig mot mitt öra och sa högt:
Jag väntar på din överföring tills dagens slut.
Grattis.
Vart blir du överförd själv?
vaknade jag till liv.
Tillbaks till Gotland?
Jag trodde faktiskt att hon var ättling till dig själv Valdemar Atterdag.
Hon pratade på svors, muttrades, tordes och hotades, som om hon blandade svenska och gammal gutniska i samma mening.
Jag lyssnade inte, bara nickade som i en utställning med samtidskonst.
Hissdörrarna öppnades, jag skyndade ut i friska luften och lät henne vandra mellan lägenheterna för att samla sin tribut.
Jag arbetar som elektriker.
Sedan i veckan har jag jobbat på ett projekt där kunden drömmer om en lyxig renovering, men saknar både fantasi och budget.
Materiel och ritningar är lika skakiga som hans idéer.
Jag var inte ensam.
VVS-montören och målarna hade lika stor utmaning.
När jag höll på att bila upp väggen för eldragning svettades de i varsitt rum.
Plötsligt dök kunden upp, fortfarande upprymd efter vänns födelsedagsfest, och ville kolla in renoveringen före läggdags.
Allt är fel!
ropade han och stampade.
Uttagen ska ligga i schackmönster och lampan är tre grader off mot jordens axel!
Gör som jag säger, annars får ni inget betalt!
Med liknande fantasifulla instruktioner och hot turade han runt i alla rum, och slutligen la han sig och sov i barnrummet på en säck gips.
Sju timmar senare vaknade kunden och såg resultatet av sina snilleblixtar.
Under tiden hade vi förlängt genomgången mellan vardagsrum och kök, och satt in en extra toalett i badrummet.
Hans kläder var spackelvita och ansiktet skräckslaget.
Han mindes inget, och ville anklaga oss för lögner, men vi visade videobevis.
Själv gjorde jag ingenting, hans order gick mig helt förbi öronen hörde oss inte till.
Av någon slags desperation eller känsla gav han mig en liten bonus för motståndskraft mot kreativ fylla, och sparkade de andra.
Men videobeviset fick honom att betala ändå.
På kvällen, hungrig och trött, tog jag mig till vårdcentralen nu måste någon öppna dörren till ljudens värld igen.
På vägen följde en sur hund efter mig, försökte skrämma med sitt skall, men min värld var tyst som en stumfilm där djur och människor spelar utan repliker.
Svårt att veta vad det där djuret egentligen ville.
Jag gick bara vidare trygg och lätt.
Hunden tröttnade och gav upp.
Må ljuden vara med dig!
sade doktorn när han borrade öronen fria för mig.
Tillbaka i livet, skyndade jag hem.
Tog upp min oväntade bonus från plånboken, köpte en korv med bröd och ett blygsamt blommor till Märta.
Utanför porten stod en sorglig granne.
Har du hört nyheten?
frågade han.
Jag har faktiskt inte hört nånting idag, sa jag, med lillfingret i örat.
Lindqvist, du vet, hon med Visby-skatter, har samlat pengar från hela huset och dragit till en annan stad.
Alla spår är borta.
Hon planerade det i förväg, rackaren.
Gick igenom alla sju uppgångar.
Gav du henne nåt?
Nej, jag gav aldrig nåt, skakade jag på huvudet.
Hon pratade nåt om en överföring i morse, men jag fattade aldrig.
Du hade tur.
Jag var dum nog att betala.
Tur att hennes parfym tog död på alla silverfiskar medan hon gick runt det känns nästan mindre surt, skrattade grannen.
Hemmet mötte mig med doft av mat och en otroligt vänlig Märta.
Förlåt mig, Niklas.
Jag tappade det totalt.
Nånting slog slint vädret, kanske.
Jag vill ta tillbaka allt jag sagt.
Inget ont har hänt, och det finns ingen Lars.
Jag åkte till min syster, pratade av mig, huvudet kom på plats igen.
Du reagerade rätt i morse, som en riktig man.
Det var det som nyktrade till mig.
Kan du förlåta mig, knasiga?
Hon täckte mitt ansikte med varma kyssar, och bjöd till ett dukat bord.
Jag hörde faktiskt ingenting, erkände jag, känslan av att få en orättvis belöning.
Tack!
kramade hon mig hårt.
Så kan det gå, tänkte jag, utan att ha gjort ett enda mirakel under dagen.
Man kanske borde vara döv lite oftare.
Det verkar göra livet lättare ändå.Efter middagen satt vi länge tysta, hörde hur regnet började smattra mot fönstret.
Märta tände ljus, och jag slog på radion.
För första gången på länge lyssnade jag på musiken utan att störas av tankar eller bråk bara toner, klara och själfulla.
Märta lutade sitt huvud mot min axel och viskade:
Tror du att allt kommer ordna sig?
Jag tog hennes hand, kände hur ljuden från dagen appåder, skratt, hot och gråt blandades i minnet men blev mildare och nästan vackra.
Sanningen är att ingenting hörs när man väl har släppt taget om det som gör ont.
Vi satt där, jag och Märta, och lät tystnaden bli vår enda överföring.
Och utanför byggde regnet nya världar, där inget behövde sägas bara höras.
