Dagen började med att vår grupp fick en ny medlem, en flicka som hette Linnea. Hon var i vår ålder, men såg annorlunda ut. Hennes klänning passade inte riktigt och var prydd med tydliga lappar, och hennes rödhåriga hår var bakåtsatt i en sliten rosett. Hennes stora, gröna ögon bar på en oförklarlig sorg. Senare fick jag veta att hon kom från ett trasigt hem. Linnea växte upp med sin pappa; mamman var frånvarande och deras blygsamma situation tydliggjorde fattigdomens tyngd. Bland våra kamrater fanns tvillingsystrarna Ingrid och Lovisa.
Ingrid höll sig till det normala, medan Lovisa ständigt var en plåga, och förstörde andra barns leksaker utan att någonsin straffas. Att hennes mamma var föreståndare för förskolan gav henne en känsla av odödlighet som hon njöt av med stolthet. Lovisa gav sig ofta på Linnea, sparkade henne, förstörde hennes mat i matsalen och drog henne i håret. Linnea led i tysthet, grät ibland och drog sig undan i ett hörn. Vi försökte stå upp för henne, men oftast slutade det med att vi blev bestraffade av fröken, eftersom Lovisa alltid lyckades undkomma konsekvenserna. Men på Linneas födelsedag kom hon till förskolan i en helt ny klänning. Det mjuka rosa tyget framhävde hennes utseende, och skimrade i olika nyanser. Klänningens kant glänste med små pärlor som gnistrade vid varje rörelse barnen öste beröm över henne.
Tvillingarna stod i ett hörn och betraktade hela händelsen, deras tystnad avslöjade missnöjet. Linnea strålade av lycka, hennes gröna ögon glittrade. När hon lekte ute försökte hon undvika sandlådan för att inte smutsa ner sin nya klänning. Mitt i allt lekande tappade vi uppsikt över henne en stund. Plötsligt hördes ett högt skrik som fick oss att vända oss om. Där, mitt i en vattenpöl, stod Linnea med sönderriven klänning. Lovisa stod bredvid och skrattade hårt. Linnea grät otröstligt, medveten om hur besviken hennes pappa skulle bli när han såg den förstörda klänningen. Du är bara en tiggare, inte en prinsessa! hånade Lovisa. Den scenen berörde mig djupt, för jag såg smärtan hos ett litet försvarslöst barn vars speciella dag blev förstörd. Det har lämnat ett outplånligt avtryck och lärt mig att aldrig vilja göra någon annan illa.
