Elin och Viktor hann knappt leva särskilt länge som gifta deras äktenskap kändes fel från första början. Efter bara tre år tillsammans, och med en liten dotter, valde de att gå skilda vägar. Viktor, som tog sitt föräldraskap på allvar, började direkt betala underhåll till sin dotter. De kom överens om att Elin inte skulle ansöka om underhåll utan att Viktor skulle sätta in en fast summa på hennes konto varje månad den överenskommelsen höll i sig. Men bara ett tag.
En dag låg ett brev bland Viktors post, och det kändes som om världen slutade snurra när han läste vad som stod. Elin krävde nu att Viktor juridiskt skulle fråntas sitt faderskap. Hur var det möjligt? Till brevet var ett DNA-test bifogat, där det framgick tydligt att Viktor inte var flickans biologiska pappa. Istället visade det sig att fadern var en man som Elin tidigare hade varit gift med i flera år. Alltså hade Elin i smyg haft ett förhållande med båda männen under två års tid, och Viktor hade i god tro betalat för ett barn som i själva verket inte var hans i fem års tid.
Sorgen och ilskan spände över bröstet, tryckte i halsen. Han kände sig förrådd, bedragen, lurad på både pengar och känslor. Men Viktor var också beslutsam han ville ha tillbaka alla de pengar han förlorat i onödan. Det var ju inte hans barn och lagen är tydlig: om det finns DNA-bevis som styrker att han inte är pappa, kan han enligt svensk lag begära tillbaka pengarna.
Nu driver Viktor ärendet i tingsrätten. Men är det verkligen rätt väg att gå?
