För tre månader sedan förändrades mitt liv, på ett sätt jag inte alls var beredd på. Jag hade allt: en underbar man, en dotter och en hund. Men så en dag, utan förvarning, berättade min make att han hade träffat en annan och tänkte lämna mig för henne. Det fanns ingenting jag kunde göra, så jag accepterade sakernas tillstånd.
Redan då förstod jag att det skulle bli svårt. Det blev uppenbart att jag nu själv måste försörja både mig själv och min dotter, vilket var utmanande med min lilla lön. En kväll i slutet av november, när jag hade lagt min dotter och gick ut för att rasta hunden själv, mötte jag en kvinna.
Det var den sortens novemberskväll som bara finns i Sverige: råkallt, regnet föll tungt och allt kändes grått. Kvinnan satt ensam på en bänk i parken, och det syntes att hon var till åren kommen. Bredvid henne stod en sliten gammal väska, och jag såg hur hon frös. Jag gick försiktigt fram och frågade om det fanns något jag kunde göra för henne.
Hon tittade upp på mig med trötta ögon och berättade att hon hade blivit ombedd att lämna sitt hem. Det gjorde så ont i mig att se henne så, att jag genast bjöd in henne till mitt hem. När vi kom hem gav jag henne en extra varm filt, kokade te och dukade fram en god, enkel middag.
Hon hette Margareta, visade det sig. Och den kvällen ville hon dela sin livshistoria med mig.
Margareta hade själv en dotter. Hon hade uppfostrat och tagit hand om flickan ensam hennes egen make hade gått bort för länge sedan. Margareta hade slitit hårt för att hennes dotters liv skulle bli bra, men kanske just därför, för att hennes mamma alltid arbetade så mycket, hade dottern blivit otacksam och uppskattade inte sin mors ansträngningar.
Dottern hade aldrig jobbat, utan levt på moderns pension år efter år nu påstod hon att det var mammans fel att hon aldrig lyckats skapa sitt eget liv. Att hon bodde med sin mamma i en liten etta och därför aldrig gift sig. Till slut hade dottern sagt åt Margareta att hon fick packa ihop sina saker och flytta ut på landet till släktingarna hon menade att mamman stod i vägen för hennes liv.
Den kvällen lät jag Margareta sova över hos mig.
På morgonen ville hon gå, men jag bad henne stanna kvar. På något sätt tvekade jag aldrig inför att låta henne vara hos oss. Det innebar att jag kunde gå till jobbet och veta att Margareta såg efter min dotter och tog ut vår hund. Hon tackade glatt ja.
Det visade sig att Margareta hade ett litet torp utanför staden, men där fanns ingen värme. Vi byggde upp en fin vänskap tillsammans, och hon kom att ersätta min egen mamma som nyligen gått bort. Min dotter älskade henne, kallade henne mormor och behandlade henne verkligen som en sådan.
Efter ett tag for vi tillsammans ut till Margaretas torp. Platsen var underbar, en röd stuga i gott skick, omgiven av skog och med en vacker sjö i närheten. Naturen var magisk, och det syntes att Margareta alltid varit en medmänniska som tagit hand om sitt hus.
Vi var lyckliga där. Så kom en dag Margaretas granne förbi. När han fick höra vad som hänt lovade han snabbt att byborna skulle bygga en ny spis åt henne, så hon kunde hålla värmen och laga mat där hemma.
Margareta hade tur som mötte människor som ville hjälpa till i hennes svåraste stund. Vi fäste oss vid henne, bad henne stanna hos oss och hjälpte henne, och på somrarna åkte vi tillsammans ut till stugan. Det gjorde Margareta gärna.
Så förlorade både jag och Margareta vår gamla familj men vi fann en ny. Och vi blev verkligen lyckliga.
