Jag har gjort många misstag i mitt liv, men det största misstaget lever fortfarande bredvid mig, och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag var tjugofem när jag gifte mig med en man vid namn Björn. Han var två år äldre än jag. På den tiden framstod han nästan som en prins på en vit häst.
Han gav mig alltid blommor, små presenter, bar mina tunga väskor, vi grälade aldrig och vi kunde alltid lösa problem lugnt och sansat. Vi bodde aldrig tillsammans innan vi gifte oss. Varken han eller jag tyckte att samboskap var något för oss det verkade mest ytligt. Och sedan gifte vi oss bara. Mamma och pappa gav oss pengar till bröllopet, men det var långt ifrån nog för att köpa en lägenhet. Och jag ville egentligen inte hyra varför betala någon annans farbror och dessutom behöva stå ut med hans ständiga åsikter om hur vi lever vårt liv? Kort sagt, då föreslog Björns mamma att vi kunde flytta in hos henne. Hon hade två rum i sin lägenhet i Malmö, var ensam och hade plats över. Varför inte bo där?
Jag sa ja utan att tänka så mycket. Björns mamma verkade trevlig och det var lätt att hitta gemensamt språk med henne. Men så fort jag hade gift mig med Björn och flyttat in med min svärmor, började jag lära känna min man på ett helt annat sätt. Det visade sig att hans mamma fortfarande såg honom som ett litet barn. När han bodde hos henne gjorde han ingenting i hemmet. Till och med hans mamma tvättade hans kalsonger och sockor, och han är ändå en vuxen man. Det måste man ju erkänna det är inte normalt.
Det enda Björn gjorde var att gå till jobbet och sköta sitt. Det är kanske inte så konstigt, men när vi började bo tillsammans hamnade alla hushållssysslor på mina axlar. Nu skulle jag laga mat till alla, städa, tvätta, stryka. Behövde jag verkligen detta? Ja, min svärmor lade sig aldrig i och brukade inte gå in i köket när jag lagade mat. Men att hon aldrig ens erbjöd sig att hjälpa till, det fick mig att känna mig som en slav i deras familj.
Och sedan blev det bara värre. En kväll började ett eluttag ryka och jag lyckades släcka det själv. Men när jag bad min man att ta bort det gamla och sätta dit ett nytt, blev det som att be om något från en annan planet. Björn visste inte ens hur man byter ett uttag. Och när en lampa behövde bytas, blev han rädd och sa att han inte skulle göra det. Så jag tog fram en pall och gjorde det själv. Det blev så tydligt min man kunde verkligen ingenting alls. Okej, kanske inget stort problem. Men han ville inte ens försöka lära sig. Varför skulle han det? Bättre att ringa en elektriker och betala. Ja, men Björn tjänade ju inte tiotusentals kronor, så vi kunde inte låta andra göra allt åt oss.
Det mest frustrerande var ändå att min svärmor ständigt behandlade sin son som en sjuåring, och han svarade henne blygt med mamma.
-Björn, har du tagit på dig dina sockor, har du bytt kalsonger? Björn, har du duschat ordentligt? Att höra sådana samtal gjorde mig illamående. Han är en vuxen man, men hans mamma frågar om han bytt kalsonger.
Allt detta gör att jag verkligen vill skilja mig. Men vad skulle jag göra då? Jag har ingen egen lägenhet, pengarna jag fick från mina föräldrar är redan slut. Men jag orkar inte tolerera allt detta längre. Hur mycket till ska jag behöva stå ut med denna kvävande tystnad?
