Fula
Idag satte jag mig bekvämt i en fåtölj på mitt favoritkafé i Gamla stan, inväntade min cappuccino och min kardemummabulle. Det har blivit något av en morgonritual innan arbetsdagen drar igång lite tröst i det gråa, och en chans att landa.
Utanför föll snön tungt. Jag tog en lång klunk av det rykande kaffet och såg på två tjejer vid bordet bredvid. De verkade vara goda vänner.
Hör du, jag sprang på mitt ex nya tjej häromdagen. Helt ärligt; hon var verkligen inget att hänga i granen! Hur kunde han välja henne?
Kanske lagar hon grym ärtsoppa, eller så är hon en magiker i sängen? fnissade kompisen.
Nej, sluta. Titta på bilden på hennes Facebook. Inte så mycket till utseendet va?
De bröt ut i fnitter, och just där frös jag till. Mammas röst ekade i minnet, något jag hört som liten när hon pratade med pappa: “Vår lilla Malin, nej du, hon blev inte den vackraste. Men duktig är hon det måste hon vara istället!”
Som vuxen tänkte jag ofta på det där. Hur mycket jag än ansträngde mig, kändes det som om jag aldrig räckte till, aldrig kände mig riktigt snygg. Mamma brukade säga: “Håll huvudet högt, gumman. Skön är du inte, men du är smart. Plugga hårt, var duktig, så blir du inte ensam.”
I skolan skämdes jag för min kantiga figur och korta frisyr. Under universitetstiden lärde jag mig klä mig snyggt och sminka mig diskret. Jag fick till och med en kille, men han kunde inte låta bli att skoja om min “platta rumpa” eller “båtfötter”. Jag kom fram till att, tja, även om man är smart är det inte säkert att man blir älskad. Så jag fortsatte min vardag utan förväntningar.
Efter kaffet och bullen skyndade jag mot jobbet, men först skulle jag förbi min väninna Eivor och mata hennes katt Sigvard samt vattna blommorna. Eivor var bortrest i två veckor på Malta, och hennes man var sällan hemma. “Om han springer på Malin märker han det inte ens,” skrattade hon innan hon for på semester.
Hemma hos Eivor började jag med att fylla Sigvards matskål, sen gick jag loss på blommorna. På andra sidan väggen spelades det musik, och jag kände igen låten. Jag började sjunga med: “Stad i ljus, jag vill ge dig min morgon…” Plötsligt kände jag mig lätt och glad, där bland pelargoner och sticklingar. Jag började till och med dansa lite, fnissande åt min spegelbild.
Då hördes röster i hallen. Jag vände mig om och där stod två män Eivors man Olof och en vän till honom. De såg minst sagt förvånade ut.
Tjena Malin! Det här är min kompis Erik. Vi skulle bara hämta lite papper. Och du! Du dansade så bra, vi kunde inte slita blicken. Förlåt om vi störde.
Jag… alltså… Eivor bad mig…
Jag försökte snabbt komma iväg, men snubblade på Sigvard och slog omkull ordentligt. Det svartnade för ögonen och jag vet inte mer.
Jag vaknade i en sjukhussal. Bredvid låg en kvinna som log varmt.
Hej! Hur mår du? Jag heter Ylva, din rumskompis. Du fick en lätt hjärnskakning men läkaren säger att du klarar dig fint. Det har varit en kurir här och även en ung man med blommor.
Jag fick bara fram ett tack. Sedan gick jag försiktigt fram till fönstret och öppnade påsen jag fått frukt, juice och en påse kardemummabullar. Säkert från Eivor och Olof.
Såg ett kort bland blommorna. Malin, krya på dig! En sån charmerande tjej ska inte vara på sjukhus. Hoppas du vill följa med mig på Blomsterutställningen. Nej är inget svar. // Erik
Jag begravde ansiktet i de vita prästkragarna, blundade lyckligt, och slängde mig om halsen på Ylva av ren glädje.
Skönhet måste inte alltid vara skarp och självklar. Varje kvinna har sin egen. Ibland kommer den inifrån och värmer. Det har jag äntligen förstått.
