Jag minns tydligt en gång för länge sedan, när jag hade min välförtjänta lediga dag och passade på att städa hemma i min lägenhet i Göteborg. Plötsligt ringde min bekant, Helena, och mitt i samtalet nämnde hon utan förvarning att hon och hennes son, Leif, var på väg hem till mig. Jag försökte förklara att jag höll på att dammsuga och plocka, men det var som att mina ord inte riktigt nådde fram.
Efter bara tio minuter stod de utanför min dörr. Jag var uppriktigt sagt inte särskilt glad att Leif kom med, för han var alltid så livlig och förväntansfull, nästan helt omöjlig att kontrollera. Vi slog oss ner i köket och drack kaffe, medan Leif satt i vardagsrummet och tittade på tecknade serier. Plötsligt hördes ett dånande ljud från vardagsrummet. Jag rusade in och fick se hur mitt akvarium låg i kras på mattan. Fiskarna sprattlade överallt och vattnet hade runnit ut i alla hörn.
Helena kastade sig genast mot Leif för att kontrollera att han inte skadat sig. Själv började jag genast torka upp vattnet med en gammal handduk, för jag ville inte att grannarna skulle få vatten inne hos sig. När jag äntligen fått undan det värsta informerade Helena mig om att de skulle gå hem.
Kanske kan du hjälpa mig att bära mattan till kemtvätten? frågade jag.
Nej, Leif är alldeles uppjagad, vi måste lugna honom, svarade hon snabbt.
Jag frågade Leif varför han varit vid akvariet. Han sa att en pappersflygplan flög in, så han försökte få tag på den. Det konstigaste var att det inte fanns något papper i närheten. Leif pekade mot garderoben och sa att han tagit det därifrån. Då insåg jag att han hade gjort flygplanet av mitt vigselbevis.
Du kan väl bara fixa ett nytt, sa Helena, som om det inte var något att oroa sig för.
Ja, varför skulle jag egentligen bry mig? Jag får väl köpa ett nytt akvarium, ordna ett nytt vigselbevis, och betala grannens reparationer. Dessutom tyckte Helena att det var mitt fel jag borde inte ha lagt sådant på ett synligt ställe.
När de gått gick jag ner till grannen för att kolla så allt var okej. Jag röjde undan det sista och försökte vila lite. Mot kvällningen fick jag ett sms från Helena. Hon skrev att jag var skyldig henne pengar för att de tagit Leif till en psykolog han hade blivit rädd av händelsen. Jag svarade inte, utan blockerade hennes nummer.
Så här, långt senare, kan jag bara skaka på huvudet åt hela historien och tänka att vissa bekantskaper är bättre att inte ha kvar.
