Du, vet du vad? Min fru Linnea har alltid varit otroligt blyg. När vi var med våra gemensamma vänner satt hon oftast tyst, lågmäld och lyssnade mer än hon pratade. Hon tog aldrig ordet först, utan väntade alltid tills hon blev tilltalad innan hon sa något. Linnea gjorde aldrig någon scen, inga svartsjukedramer, inget konstigt alls. Hon såg på mig med kärlek, krävde inget och blev alltid så glad när jag kom hem med en liten present, även om det bara var ett fång tulpaner från torget på Hötorget.
Vi hade det man verkligen kan kalla för ett perfekt förhållande. Vi höll aldrig hemligheter för varandra och när något behövde diskuteras, så löste vi det ihop vid köksbordet. Efter jobbet kunde jag räkna med en god gryta som stod och puttrade, ett skinande rent hem och Linneas varma leende vid dörren. Alltså vad mer kunde man egentligen önska?
Men du vet hur det lätt kan bli… Även om mitt liv verkade så där idylliskt på utsidan, så saknade jag ändå något. Jag ville ha lite mer spännande äventyr, och om jag ska vara ärlig var det främst på det där intima planet som det skavde för mig. Sanningen är att vårt sexliv var nästan obefintligt, och tillslut orkade jag inte med det där. Jag började träffa en annan kvinna bakom Linneas rygg.
Så klart kom Linnea på mig, och vi separerade.
Jag flyttade ihop med min nya tjej, men snabbt insåg jag hur korkad jag varit. Det var alltid stökigt hemma, ingen lagad mat och efter jobbet ekade lägenheten tom. Det fanns liksom ingen värme kvar, och vi hade egentligen inget gemensamt att prata om.
Till slut fattade jag att jag ville tillbaka till Linnea men då var det redan för sent. Hon hade träffat någon ny.
Det här kommer jag nog aldrig kunna förlåta mig själv för. Genom min egen dumhet förlorade jag världens finaste kvinna.
