Jag minns nu, efter alla dessa år, hur min historia tog sin början. Jag blev mamma när jag själv knappt hunnit bli vuxen det var inte planerat, och jag saknade stöd. Idag är min dotter redan tre år gammal, och fastän det ofta känts svårt att få livet att gå ihop, har jag lärt mig att ta mig igenom dagarna. Det finns stunder när allt ligger tungt över mig, för ansvaret för henne vilar helt på mina axlar. Hennes pappa var aldrig närvarande, utan helt ansvarslös.
Med tankarna snurrande och hjärtat fyllt av oro sätter jag mig och skriver ner det här. Allt har känts ännu svårare den sista tiden. Jag vet inte längre hur jag ska ta mig framåt. Tröttheten är som ett täcke över mig. Det händer att jag tappar modet, men jag har alltid min anledning att fortsätta kämpa min lilla flicka. Det är till henne jag vill ge den värme och kärlek jag själv aldrig fick uppleva som barn.
Min egen pappa försvann redan när jag föddes. Mamma visade mig aldrig någon riktig ömhet, åtminstone inte så att jag kan minnas det. För henne gick alltid hennes olika män och deras barn före. Behövde jag en vinterjacka eller nya stövlar fick jag lösa det själv, för det gick inte att be henne om hjälp. Hon sa att pengarna inte räckte, men när hennes mans barn fyllde år hittade hon alltid några extra kronor. Min egen födelsedag gick ofta förbi utan ett ord från henne.
Jag såg på när hon gav dem allt de önskade sig. Sa jag något kallades jag otacksam. Jag minns särskilt de där gamla skorna till skolan; jag bar dem i två år tills de gick sönder. Jag försökte limma ihop dem, så att ingen skulle märka hur slitna de var. Mamma såg vad som hänt, men valde att vara tyst. Tre dagar senare köpte hon nya skor till styvdottern, för att de gamla “inte var fina nog”.
Det blev många sena kvällar för mig, fyllda av tysta, desperata tårar. Jag undrade varför min egen mamma aldrig kunde välja mig, utan alltid valde de andra. Så småningom slog det mig för henne var jag bara en börda, och då bestämde jag mig för att gå därifrån. Hon brydde sig inte. Hon hörde aldrig av sig.
Jag klarade mig ändå, även om det blev många tuffa år, med snåla måltider och kallhyror. Jag vägrade däremot att ge upp.
Fyra, fem år senare fick jag höra att hennes senaste man lämnat henne för en yngre kvinna, och att hans barn hade flyttat hem till sin riktiga mamma. Mamma satt ensam kvar. Jag kände faktiskt sorg för hennes skull, men visste inte vad jag skulle göra.
Ibland slår tanken mig: kanske borde jag höra av mig och fråga hur hon har det nu. Men jag är rädd för att mötas av samma kalla blickar, samma avståndstagande som förr. Kanske är det lika bra att vi fortsätter våra olika vägar, utan att veta om varandra. Vad hade ni rått mig att göra?
