För en vecka sedan såg jag min första kärlek igen på hans frus begravning och sedan dess känns det som om hela mitt liv är upp och ner. Jag är 40 år gammal, har varit skild i två år och har två barn. Jag trodde att allt viktigt kring kärlek var över för min del, att alla cirklar var slöts. Men det var tillräckligt att se honom igen för att inse att vissa berättelser aldrig riktigt tar slut.
Jag var sjutton när vi var tillsammans. Han var min första riktiga kärlek. En sådan där som känns som en tyngd över bröstet, som får en att skriva långa brev och drömma om gemensam framtid. Men mina föräldrar accepterade honom aldrig. De sa att han bara jobbade som bilmekaniker, att han inte ens hade gått ut gymnasiet och att jag förtjänade bättre. Trycket blev så pass stort att jag till slut gjorde slut med honom. Inte för att jag slutade älska honom, utan för att jag kände mig tvungen. Kort efteråt skickades jag till Uppsala för att studera, och där började ett nytt liv för mig.
Åren gick. Jag tog min examen, gifte mig, fick barn och byggde upp ett vanligt svenskt familjeliv. Utåt sett såg allt bra ut, men äktenskapet höll inte och vi skilde oss. För ett tag sedan flyttade jag tillbaka till min barndoms by utanför Västerås tillsammans med barnen. Jag började umgås med gamla klasskompisar, grannar och bekanta men aldrig med honom. Jag frågade aldrig efter honom. Jag vet inte om det var av rädsla, respekt eller bara för att jag kände att det skulle göra ont att rota i det förflutna.
Tills för en vecka sedan. En gammal vän skickade ett sms: Har du hört om honom? Först förstod jag inte. Sedan skrev hon att hans fru hade gått bort och att arbetskamraterna samlade ihop till blommor och sång vid kapellet. Hon undrade om jag ville vara med och om jag tänkte komma. Jag satt med telefonen ett par minuter utan att veta vad jag skulle svara.
Jag gick till begravningen. Vet inte riktigt varför det kändes bara som om jag måste. När jag såg honom stå vid kistan, med trötta ögon och ansiktet rödgråtet, slog hjärtat hårt i bröstet. Han var inte längre den där sjuttonåringen, men han var ändå samma människa. Vi tittade på varandra på avstånd. Inget kramades, ingenting sagts. Bara blickar utbyttes. Och det var tillräckligt för att vända upp och ner på allt inom mig.
Jag kan inte sluta tänka på honom sedan dess. På allt vi var. På allt vi aldrig fick bli. På hur mitt liv sett ut om jag bara varit lite mer upprorisk. Och jag känner skuld över att känna detta precis när han sörjer. Jag vill inte närma mig, vill inte skapa förvirring eller lägga sten på börda. Vi har inte ens varandra på sociala medier. Vi har inte pratat. Allt utspelar sig bara i mitt huvud och i mitt hjärta.
Så här står jag fyrtio år gammal, tvåbarnsmamma, vardagen ordnad och känner mig plötsligt lika ung som när jag var sjutton och blev förälskad för första gången. Jag vet inte om det är nostalgi, sorgen över det som aldrig blev, eller om det bara är så att första kärleken alltid väcker något man trott varit begravet.
Vad tänker ni? Behöver verkligen råd…
