Jag flyttade in hos honom med hoppet om att vi skulle få en nystart tillsammans. Till slut sov jag på bäddsoffan i det som skulle vara mitt eget hem. När jag sa ja till att bo ihop gjorde jag det för att skapa en gemensam framtid. Jag lämnade mitt område, mina rutiner, mina saker. Det enda jag tog med mig var kläder, drömmar och idén om att vi skulle bygga ett hem som ett par. Han bodde i en liten etta i Vasastan, men sa att vi bara skulle bo där tills vi hittade något större. Jag trodde på honom.
De första månaderna var riktigt bra. Vi delade säng, lagade mat ihop, såg serier på kvällarna. Det var trångt, ja, men det kändes som vårt eget krypin. Tills den dag han plötsligt kom hem med beskedet att hans mamma hamnat i ekonomiska svårigheter och att hans syster blivit utan bostad i Göteborg. Han sa att det bara var för några dagar, tills allt löste sig. Jag ville inte verka självisk, så jag gick med på det.
Problemet var bara att dessa några dagar blev till veckor. Sovrummet blev hans mammas och systers, eftersom hon är äldre och måste sova i en säng. Hans syster tog över garderoben och badrummet, som om det här vore hennes lägenhet. Själv hamnade jag på en utfällbar soffa i vardagsrummet. Först trodde jag att det var tillfälligt, att de snart skulle hitta en lösning. Men ingen pratade om att flytta ut. Varje kväll bäddade jag soffan med filtar, och på morgonen vek jag ihop allting för att försöka få vardagsrummet att se normalt ut igen.
Obehaget började ta över min vardag. Jag hade inget privat utrymme, hade ingenstans att lägga mina saker, kunde aldrig andas ut ordentligt. Jag kom hem trött efter jobbet men hade inte ens ett hörn där jag kunde släppa allt och vila. Samtidigt kommenterade hans mamma allthur jag lagade maten, hur jag såg ut, när jag kom och gick. Systern hade inget jobb, sov till långt in på dagen och lämnade alltid disk efter sig. Ändå var det jag som fick känna mig som främlingen.
Det som gjorde mest ont var insikten att han aldrig gjorde något. Han sade aldrig: Min flickvän har också rätt till sitt utrymme. Han drog aldrig några gränser. Istället bad han mig vara tålmodig, att förstå, att inte vara så dramatisk. En kväll, efter ännu en sömnlös natt, sa jag att vi måste hitta en annan lösningjag kunde inte fortsätta att vara gäst på min egen soffa. Det här är min mamma, det här är min familj, svarade han. Då förstod jag att jag aldrig riktigt räknats in.
Jag ringde min mamma, tog tunnelbanan hem till barndomshemmet i Sundbyberg. Ibland hör han fortfarande av sig, säger att vi kan ses, bara vi inte bor ihop. Själv vet jag inte längre vad jag ska tro.
