Mina föräldrar var alltid suddiga skepnader på fotografierna i farmors gamla album, nästan som om de hörde till någon annan verklighet. Mamma dog när jag föddes, och pappa, förkrossad av sorgen, stod inte ut med att se på mig ens och lämnade mig bakom sig som ett kvarglömt paraply i en spårvagn. Det blev farfar som hämtade hem mig från Karolinska och blev min fasta punkt i tillvaron.
Farfar fortsatte arbeta på fabriken vid Klarälven, så han ordnade en barnflicka, Stina, som svepte in mig i mjuka tröjor tills han kom hem vid skymningen. Allt eftersom åren gick började jag på dagis, och tillvaron fylldes av doften av välling och ljudet av regn mot rutor. Farfar och jag, vi bråkade aldrig. Vi kompromissade alltid, som att vi båda glömde att gräla fanns. Min tonårstid, med misslyckade hårfärger och förlorade piercingar, blev aldrig till storm, och jag var ständigt fylld av en tacksamhet som nästan var en sorts rädsla tänk om farfar inte hade funnits där?
Min tacksamhet visade jag genom att dammsuga på lördagar och försöka få VG på biologiproven. Han var sällsynt stolt den där gången när jag kvalade in till SM i naturvetenskap hans ögon blänkte som nysnö under lyktorna.
När det var dags att välja yrkesbana visste jag egentligen bara att celler lockade mig mer än ord. Farfar ordnade ett möte med sin barndomsvän Lennart, som blivit en legendarisk läkare på Sahlgrenska. Lennart talade långsamt, nästan som om han läste dikter när han berättade om människohjärnan, och jag kände att något vaknade till liv i mig.
Universitetsåren var som att drunkna i böcker. Praktiken gjorde jag på Akademiska sjukhuset, där korridorerna luktade handsprit och kaffe, och när det var som svårast såg jag ändå hela tiden farfars väderbitna ansikte framför mig. Tills sist blev jag färdig neurokirurg.
Någon vecka senare, som i ett glittrande drömmoln, ringde chefen för ett privat sjukhus vid Östermalm och erbjöd mig en tjänst ingen normal människa hade tackat nej till. Arbetsdagarna blev långa som vinternätter, men ingen av mina operationer misslyckades, och efter bara ett år höll jag föreläsningar för läkare från hela Sverige. Tre år senare var mitt namn med i internationella diskussioner, så ingen av oss blev förvånad när jag fick ett erbjudande från ett av de största sjukhusen i New York. Farfar och jag växlade kronor till dollar och tog steget.
Flytten blev både mätt och otäck farfar stannade bara några månader. Han saknade de svenska skogarna för mycket, så han reste hem. Och jag? Jag hade kanske också vänt hem om jag inte mött min kärlek där Theo, en kirurg från ett annat sjukhus. Vårt bekantskap började över sjukhuskaffe och växte till något som blev för stort för bara vänskap. Vi flyttade ihop, skrattade åt att våra kylskåp var likadana, och bestämde oss till slut för att gifta oss i Stockholm. Jag ville att farfar skulle leda mig fram till altaret, men han vägrade envist han ville vila bland tallarna på Värmdö när tiden väl var inne.
En söndag när Theo, farfar och jag spelade Fia med knuff och åt kanelbullar fick jag ett telefonsamtal från pappa, som om natten själv ringde. Han började med grattis till bröllopet, men jag ville inte lyssna på hans rökridåer, så jag frågade rakt ut: “Vad vill du?” Hans svar ekade konstigt i mitt huvud.
Jag vill ha pengar, lilla flicka! Nu lever du som en drottning där borta, har hittat en rik man och simmar i pengar. Har du inte råd att ge lite till din egen pappa?
Jag orkade inte lyssna längre, tryckte bort samtalet och blockerade numret.
Det är som en dröm man helst vill vakna ur: Att han efter allt nu kallar sig familj, när han för länge sedan släppte mig fri.
I verkligheten har jag bara två som är min familj, och för dem gör jag allt. Men pappa är för mig lika avlägsen som vind över Vänern.
