Två år har hunnit gå sedan hon flyttade in hos mig, och sedan dess har vårt hem fått sin egen rytm lugn och genomtänkt, precis som henne.
Mitt namn är Märta, och min mor är nu 89 år gammal. Det var för två år sedan hon lämnade sitt gamla hem för att bo hos mig här i Uppsala, och sedan dess styr hennes stillsamma rutiner hela vår vardag. Varje morgon vid halv åtta hör jag hur hon reser sig från sängen, samtalar tyst med vår gamla katt Gustaf han är hela 23 år nu och hon matar honom med en omsorg som om han vore ett litet barn.
Efter det förbereder mamma sin egen frukost, går ut på glasverandan och sätter sig med en kopp kaffe. Hon vilar en stund, och låter sömnen lämna kroppen i lugn och ro. När hon väl är vaken på riktigt, tar hon fram skurkäppen och börjar, som hon själv brukar säga, “röra lite på sig så man inte rostar fast.” Hon skrubbar hela huset från golv till tak nästan 240 kvadratmeter! Har hon lust så lagar hon något gott till oss, städar köket, och passar på att göra några enkla gymnastikövningar.
Efter lunchen vilar hon sig och ägnar eftermiddagen åt egenvård: ansiktsmasker, hårinpackningar, små vardagsritualer som byts ut från dag till dag. Ibland drar hon fram sin stora garderob och går igenom kläderna: något lämnas till Röda Korset, något skänks till mig, resten lägger hon ibland ut på Tradera. Jag kan aldrig låta bli att skoja och säga:
Mamma, du hade kunnat investera i allt det där och bott på herrgård nu.
Då bara skrattar hon och svarar:
Jag tycker om mina saker! Dessutom, en dag får du allt din syster har ju ändå inget sinne för stil.
Fem gånger i veckan tar vi en ordentlig promenad längs Fyrisån, alltid fem kilometer åt gången. En gång i månaden träffar mamma sina väninnor. Hon älskar böcker och läser långsamt men bestämt igenom hela mitt bibliotek. Varje dag ringer hon sin storasyster Svea, som är 91, och Svea kommer hit på besök två gånger om året.
Förutom Gustaf är den stora kärleken hennes surfplatta, som jag gav henne i julklapp. Hon läser om sina favoritförfattare och tonsättare, lyssnar på alternativa nyhetskanaler, ser balett, opera och konserter. Sent på kvällen kan jag höra från hennes rum:
Jag borde verkligen sova men så är det någon som startat Jussi Björling på YouTube!
Hon och Svea verkar verkligen ha dragit vinstlotten när det gäller gener. Ett fotografi som jag alltid bär med mig togs för två år sedan mamma var på väg hem med flyget och hade klätt upp sig extra fint för resan.
Jag ser förfärlig ut på den där bilden, sa hon då.
Jag svarade, som alltid:
Mamma, de flesta i din ålder har inte ens möjlighet att se ut så där eller leva så här!
Att dela min tid med henne har fått mig att inse att jag gärna vill bli likadan när jag blir äldre. Den här kvinnan inspirerar mig varje dag, får mig att uppskatta livet och vilja ta tillvara på varje stund.
