LÅDAN MED FÖRSVUNNA LÖFTEN
På sistone hade Elin börjat ana att någon mer bodde i huset, utöver henne och maken. Nej, inte ett spöke spöken var enligt henne för allvarliga för att ägna sig åt småsaker.
Nej, det här var snarare vardagsmagi. Något slags tomte.
Först försvann hennes träningsstrumpor, självklart en i taget. Hade det varit i tvättmaskinen var det förståeligt varje husmor vet att sådant händer. Men de vita med röd rand, som hon brukade ta på sig till gymmet, fanns alltid i byrålådan. Det var som om de påminde henne: när använde du oss sist?
Och plötsligt borta. Först den ena, dagen efter den andra.
En vecka senare hittade hon dem igen. På precis samma plats. Ihoprullade som sniglar, ovanpå låg en ojämnt klippt lapp av grått papper, texten knackigt utskriven:
Du har glömt oss i 127 dagar. Vi räknade.
Är det du, Magnus? väste Elin och stirrade på maken som lugnt bläddrade igenom nyhetsappen. Är det här ditt sätt att säga att jag borde träna igen?
Han såg undrande på henne och nekade bestämt.
Inte? Nåväl… suckade Elin, även om hon fortfarande misstänkte honom Magnus var känd för sina skämt.
Sedan försvann den älskade hårklämman den som alltid brukade ligga vid spegeln i hallen. Och det dyra läppstiftet för speciella tillfällen som låg i väskan.
Hon fann båda i ett köksskåp, bland ris- och pastaburkarna. Med lappar, förstås.
På hårklämman:
Bestäm dig vill du ha långt eller kort hår? Jag tröttnar på att bli bortglömd, för att sedan saknas.
På läppstiftet:
Och när var egentligen det där ‘speciella tillfället’? Jag börjar torka bort här inne.
Nu är det inte roligt längre, fräste Elin och skakade om Magnus, som halvslumrade på soffan i väntan på lunch.
Är du inte klok? muttrade han irriterat. Skulle jag skoja på min egen bekostnad?
Han hade en poäng. Dum var han inte. En gnagande oro började ta plats inom Elin.
Hon försökte minnas var hon lade ifrån sig saker, ibland gick hon tillbaka för att dubbelkolla. Hon bokade till och med en tid hos husläkaren, som efter en rad tester konstaterade att hennes minne var bättre än hans eget.
Men sakerna fortsatte försvinna.
Favoritpennorna. Den randiga blusen. Handkrämen.
Och som höjdpunkten nyckelknippan till sommarstugan. Den incidenten gjorde att Magnus gick och mumlade hela veckan sen.
Elin blev nervös: sov dåligt, hoppade till för minsta ljud, flyttade ofta runt på mobilen, nycklarna, plånboken.
Men den där lördagen blev allt ännu märkligare.
Hon bestämde sig för att ta tag i garderoben det hade behövts länge. Plötsligt, i en tom skokartong, låg alla saknade saker. Prydligt placerade, som en utställning på Myrorna.
Blusen bredvid den korta plisserade kjolen. Lapp:
Kan du fortfarande dansa?
Pennorna sorterade efter färg:
Du tuggar på oss när du är stressad. Vi är trötta på pressen.
Nycklarna slingrade i nyckelringen, som om de höll varandra i hand:
Vi blev uttråkade och smet iväg ingen åker ju till stugan längre. Men till skillnad från vissa, kom vi tillbaka själva.
Elin blev alldeles tyst.
De där lapparna kändes bitska, men också kloka och lite sorgsna som om hon själv hade skrivit dem, fast i ett annat liv där det fanns tid till att prata med sina egna saker.
Hon skulle precis stänga lådan när hon fick syn på en sista grå fyrkant längst in. Ingen sak satt fast vid lappen. Bara text.
Bokstäverna darrade och blödde ut, som om någon gråtit över pappret:
Du lovade flickan i spegeln att du skulle bli konstnär.
Jag är den flickan.
Och jag är så ensam här i lådan med försvunna löften och ouppfyllda drömmar.
Elin satt länge på golvet bland hyllorna och mindes.
Hur hon på dagis ritade hus, sol, mamma och pappa, och lillasyster, tungspetsen mellan tänderna av koncentration.
Skolan glädjen i vattenfärgernas mjuka flöde.
Doften av oljefärg i målarstudion. Tystnaden på museet. Varje penseldrag som en melodi. Guidens entusiastiska förklaring.
Först hade hon tänkt sig det som sitt liv.
Sen som hobby. En tillflykt.
Sen…
Inget alls.
Inte för att tiden saknades, utan för att hon alltid hittade något viktigare. Till slut försvann också den där varma känslan, lika spårlöst som strumporna, pennorna, nycklarna.
Hon lät fingret glida över sista lappen.
Det kändes nästan som om pappret levde varmare än de andra, skakade lätt. Eller så darrade hennes egna händer.
Var verkligen en extra timme på köpcentret, eller ännu en deckare, viktigare än drömmen?
Den natten vred sig Elin länge i sängen. Sömnvägran.
Vid tvåtiden klev hon upp, suckande, ur det varma täcket.
Vart ska du? mumlade Magnus sömnigt.
Sov du…
Någonstans bland lådorna i garderoben låg nog de gamla färgerna, tänkte Elin, och i spegeln i hallen mötte hon flickans blick. Rädd, men hoppfull.
Vi måste vara rädda om våra löften till oss själva på andra sidan spegeln väntar ditt mod fortfarande på dig.
