Sven Andersson vaknade
Om man ska vara ärlig, började redan dagen rätt bra. Att vakna när man är 118 år gammal det är ju nästan en prestation i sig.
Morgonrutinen gick som vanligt: blundade upp vänster öga fungerar fint, höger öga lite disigt. Sköljde, droppade i, och vips såg han som nytt igen. Smorde leder som knakade, böjde det som böjas går och fixade resten med lite extra olja.
Provrörde på både höger och vänster sida, kollade att nacken kunde snurra och knaka på sitt karaktäristiska sätt. Gjorde två stamp och tre klapp med händerna mot låren och tog tag i dagen.
Klockan åtta som på beställning ringde någon från Pensionsmyndigheten:
Hej Kerstin, på Pensionsmyndigheten, kraxade jubilaren glatt i luren.
Ja, hej Sven Andersson, svarade Kerstin dystert, hur är hälsan?
Kan inte klaga, log den gamle mannen.
Det är riktigt synd, Sven Andersson, du är orsaken till att jag fått fem tillsägelser i år! I dag är det trettio år sedan du lämnade premiepensionen och började ta ut statlig.
Ursäkta, hörde att det blir höjning i år?
Jo, höjning sa hon och lät som Pierrot i gamla kabaréer, du har inte hemligt extraknäck på sidan? försökte hon.
Tyvärr räcker pensionen gott och väl.
Tråkigt allt gott… sa hon men avslutade inte meningen utan la på.
Klockan nio åt Sven frukost tillsammans med sitt barnbarnsbarnsbarn, som inte bodde där men alltid öppnade med egen nyckel. Första saken pojken brukade göra var att mäta upp köket eller badrummet, sen satt han och räknade material, uppskattade arbetskostnader och ritade möbler.
Idag hade han ingen tumstock.
Ta farfars från vitrinskåpet, föreslog Sven, den har legat där sen din farfar var ung, fnissade han sorgset och hällde upp kaffe i presskannan.
Pojken suckade och började hugga in på farfars berömda äggröra.
Klockan tio gick Sven ut för att röka vid porten.
Hallå där Svenne, tänder du än? Vet du inte att rökning orsakar grannen stannade mitt i meningen, stirrade på den pigga farbrorn som började röka när andra brukar dö av just det som orsakar.
Vi ska faktiskt till Stockholm idag, sa grannen.
Vad gör ni där?
Åka tunnelbana, gå på Sergels torg, och se på kungen, kanske innan han dör.
Vad är så märkvärdigt med det? Kungen som kungen.
Har du sett honom då?
Ja, han var ute hos oss på landet en gång.
I kistan!?
Nej du, i förstaklasskupén.
Hur gammal är du egentligen?
Fyllde arton nyss, svarade Sven och snurrade cigaretten mellan fingertopparna.
Sluta nu.
Joho, jag gick om en klass, stannade ett år extra.
Grattis på vuxendagen då!
Tackar, sa Sven och gick hemåt.
Klockan elva ringde chefen på Telia och bönade om att byta abonnemang. Det gamla avtalet fanns bara kvar tack vare Sven, och enligt dagens pengar gick Telia snarare back än tjänade på det.
Vid femtiden släntrade Sven in på ICA Maxi. På födelsedagen fick man rabatt lika hög som åldern. Sven köpte tårta, ett kilo bananer och en ny bredbilds-tv.
För det lilla som blev över betalade han taxi och flyttfirma.
Klockan sju ringde någon från bårhuset och bad honom komma och hämta ut sin försäkring och gamla tofflor.
Vid åtta ramlade gästerna in, Sven dukade upp, slog på den nya tv:n och hällde upp rödvin.
Det blev snålt med skålar. Ingen visste riktigt vad man skulle önska när han redan varit med om allt, så de reste sig en i taget och nickade.
Klockan tio kom polisen, de bad lite försiktigt om tystnad eftersom det bodde äldre damer i trappuppgången.
Födelsedagsbarnet själv öppnade, och ordningsvakten såg ut som om tid och rum höll på att vika över.
Sven gick till sängs mot midnatt, när de flesta gästerna försvunnit hem eller kanske till akuten. Leende mot mörkret tog han av sig sitt magiska guldring, la den under kudden. På ringen fanns en inskription som hans hustru fått inristad innan hon gick bort: Lev för oss båda.
Och det var vad han gjorde.
Idag förstod jag mer än förut att leva länge är inte samma sak som att leva fullt ut, men ibland är det faktiskt så mycket värt att bara vakna upp ännu en dag.
Ivan Ivanovich vaknar till ännu en dag – när du fyller 118 år är att slå upp ögonen redan en bedrift…
