Elin växer upp som en föräldralös, trots att båda föräldrarna lever. Sin mamma har Elin bara sett på foton och genom videosamtal, medan pappan bor i lägenheten intill men inte bryr sig alls om henne.
Det känns som att hennes pappa knappt vågar möta hennes blick, av rädsla för att hon ska be om något.
Förr var Elin arg på sin mamma för att hon, i jakten på sitt eget välbefinnande, glömde bort sin dotter. Nu förstår hon henne mer. Det är nog inte lätt att vara ensam med ett barn vid sexton års ålder, särskilt när pappan är en gammal klasskamrat och granne.
Tack och lov vågade hennes mamma föda henne, även om hon lika gärna hade kunnat låta bli. Trots att Elins mamma lämnade sin dotter hos sina föräldrar redan som spädbarn, är Elin ändå evigt tacksam. Vem vet hur hennes liv sett ut om hon vuxit upp med en mamma som tydligt saknade moderskänslor.
Däremot hade Elin en fantastiskt barndom, badande i kärlek och omtanke.
Morfar och mormor gjorde allt för henne, och mamman skickade ibland modetrender från Stockholm och roliga leksaker.
Efter att Ann-Sofie, mamman, gift sig med en utländsk man, ökade strömmen av paket och swishade pengar ännu mer.
Ibland tyckte Elin att hennes mamma gjorde allt för att gottgöra sitt dåliga samvete.
På artonårsdagen skickade mamman till och med så mycket pengar att morfar kunde köpa en lägenhet åt Elin i centrala Göteborg.
Tjejen hade blivit vuxen, hon hade universitetsstudier framför sig, och det var mycket bättre att ha en egen bostad än ett trångt studentrum.
Så försöker Ann-Sofie steg för steg visa Elin att allt hon gör, gör hon för att det ska bli så bra som möjligt för henne.
Till mormors och morfars förvåning håller Elin inte agg mot sin mamma, men har inte heller några varma känslor.
När Ann-Sofie någon gång kommer hem, tror många att hon är Elins storasyster. De är otroligt lika, och Ann-Sofie är så välvårdad att ingen tror att hon är äldre än tjugofem, fast hon är trettiofyra.
Jaha Elin, vill du ändå inte följa med mig nu?
Nej, jag ska ju plugga.
Ja, plugga du… Så klok du är. Här är mitt nya nummer. Behöver du mer pengar, eller något annat, ring när som helst.
Tack mamma. Du har redan köpt så mycket åt mig och swishat pengar, det räcker nog länge.
Elin märker inte hur Ann-Sofie rycker till av att bli kallad “mamma”. Hon är fortfarande inte redo för föräldraskap, och har till och med sagt till sin make utomlands att hon hjälper sina föräldrar och en lillasyster hemma men sagt inget om den vuxna dottern i Sverige.
Hon älskar Elin, men det är mer som man älskar en släkting eller god vän, inte med någon verklig moderskärlek.
Men när Ann-Sofies make till slut lämnar henne för en kvinna från hans eget land, åker hon raka vägen hem till dottern.
Elin, du har väl inget emot att jag bor här ett tag?
Nej, det gör jag inte. Jag ska ändå gifta mig snart, och då flyttar vi till Mattias.
Gifta dig? Är det inte lite tidigt? Du fyllde ju nyss tjugo.
Tidigt???
Hon vill säga “du själv var sexton när du fick mig”, men håller tyst. Kanske för att hon inte vill påminna mamman, eller bara vill vara snäll. Elin är vuxen, hon bestämmer själv när och med vem hon vill gifta sig.
Elin tänker ofta på Mattias föräldrar och jämför dem med sin egen mamma. Medan de omfamnar henne som sin egen, är Ann-Sofie knappt ens nyfiken på vem dottern ska gifta sig med.
Jag kommer till bröllopet, men nu måste jag vila upp mig. Åker till Grekland och samlar kraft.
Mmm… Grekland Det måste vara fint där. Mattias är ju där ibland med jobbet, igår åkte han på förhandling…
Det är bara dagar kvar till bröllopet. Elin är slutkörd av förberedelser, allt måste klaffa inför hennes stora dag.
Mattias måste ordna något akut och är försenad. Mamman är spårlöst försvunnen sedan Greklandsresan och Elin vet inte vad hon ska tro.
En sak vet hon: Mattias kommer bli så glad när han får veta att han snart ska bli pappa!
Elin hade egentligen inte tänkt få barn före bröllopet, men nu är det så nära, att ingen kan tro att det var en olycka.
Äntligen! Jag tänkte nästan att du kanske träffat någon grekiska och ändrat dig om bröllopet.
Älskling, vad säger du. Grekiska? Du vet att jag inte håller på med sådana affärer.
Fast det var en lögn… Han hade faktiskt haft en affär.
Det var som en explosion Elin förstår inte vad som händer.
Vad är det här för hemligheter? Jag är gravid med Mattias, jag sa åt honom att berätta för dig för länge sen…
Vad sade du? Vänta du väntar barn med min man?! Ett skämt?
Ser jag ut att skoja? Vi sågs i Grekland, hade några heta nätter. Sen, mitt under ert bröllopsstök Mattias, säg nu, visst hade vi det bra?
Gå härifrån! Båda två! Jag vill aldrig se er mer!
Elin, förlåt. Jag ångrar allt så mycket.
Det största misstaget jag gjort var att gifta mig med någon som kan svika så.
Elin ansöker om skilsmässa. Hon kan aldrig förlåta honom, och all kontakt med mamman släcks.
Elin flyttar hem till sin barndoms by hos mormor och morfar, väntar barn och får en pojke.
Sin mamma och exmaken hör hon aldrig mer av, och hon vill inte veta heller.
Men en månad efter sonens födsel ringer det från Sahlgrenska sjukhuset:
Är du dotter till Ann-Sofie Berglund?
Ja, har det hänt något?
Din mamma dog i barnsäng. Det föddes en flicka, och vi tänkte höra om du vill ta hand om henne? Annars måste vi ge henne ett hem på barnhemmet. Kan du komma?
Ja… Jag kommer!
Elin hämtar flickan. Hon kan helt enkelt inte göra tvärtom.
Mattias skulle aldrig tagit hand om barnet ändå, han skyller allt på Ann-Sofie.
Elin tycker dock att båda är lika skyldiga. Barn ska aldrig bära föräldrarnas skuldbörda.
Barn är lycka, hennes lycka och lycka kan man aldrig få för mycket av.
