Sex månader tidigare hade Elina blivit lämnad av sin man, och jag försökte finnas där för henne genom den kalla, svåra vintern. Men den senaste månaden hade hon blivit tyst och avlägsen, som om dimman mellan oss bara tätnade. Jag låg vaken på nätterna och undrade om hon drömde om något jag inte kunde förstå, så till slut bestämde jag mig för att kliva in i hennes verklighet och se hur hon egentligen mådde.
När jag kom till hennes lägenhet i Malmö öppnade Elina dörren nästan motvilligt, blicken var långt borta och hennes röst lät som om den kom ur en djup brunn. Hon var upptagen med att laga någon rätt i köket, och jag försökte öppna dörren till hennes tystnad med en kommentar om hur ljuvligt doftande maten var. Men hon avbröt mig snabbt, smög tillbaka till spisen och sa att något höll på att brännas vid.
I vardagsrummet, där ljuset såg ut att sippra in genom fönstret som genom tunna gardiner av is, ringde min egen man från Stockholm. Hans röst lät som en avlägsen sång från skogarna när han berättade att han skulle jobba sent så som han alltid sa att han nuförtiden gjorde. Omedelbart därefter märkte jag att Elina slutat dela med sig av sitt inre; drömmar, rädslor, allting var stängt som ett hus under vinterhalvåret, fast jag minns hur vi brukade tala om nätterna.
Plötsligt, just när samtalet med min man tog slut, vibrerade Elinas telefon bredvid mig på soffbordet. Skärmen lyste och där stod min mans namn, Johan. Utan att tänka svarade jag. Hans röst hördes varm och mjuk, han kallade Elina vid ett smeknamn och sa att han längtade, att han snart skulle komma över till henne.
Allting vek sig inom mig, som om snön plötsligt föll från hela taken det stod nu klart att min väninna Elina hade delat doft, värme, och nätter med min egen man utan min vetskap. Utan att säga ett ord gick jag min väg, och även om isen skar i bröstet kände jag samtidigt hur något tungt föll av mina axlar. Jag behövde inte längre bära den där tröttsamma relationen, en man som knappt jobbade, knappt tjänade några kronor alls och lutade sig mot mig för minsta stöd.
Senare, när Malmös gator låg tomma under disig vår, började jag undra hur länge Elina och min man egentligen skulle hålla ihop. Underligt nog bodde de tillsammans i sex månader, tills Elina kastade ut honom. Han trodde väl att jag skulle öppna dörren för honom igen, men jag låste och kastade bort nyckeln. Nu lever jag friare än någonsin, och den kvävande vinternatten som varit vårt äktenskap är bara ett märkligt minne av en dröm jag aldrig vill återvända till.
