Jag är trettionio år, och för första gången i livet förstår jag något som känns svårt att uttala högt: jag ångrar att jag inte har barn. Det handlar inte om att jag aldrig velat vara mamma, utan om att jag alltid väntat på rätt tidpunkt och rätt man. I mer än femton år har jag byggt relationer med tanken att om den här mannen inte är den rätta, är det inte värt att ta ett barn till den här världen. Så lät jag tiden försvinna mellan fingrarna.
Min första långa relation började när jag var tjugotvå. Den varade nästan fem år. Vi bodde ihop, pratade om bröllop, familj, framtid. Men varje gång jag nämnde barn, gled han undan. Han sa att han först ville ha trygghet, resor, spara ihop lite pengar i kronor, leva livet. Jag anpassade mig och intalade mig att jag hade tid. När relationen tog slut, upprepade jag för mig själv att det var bättre att inte få barn i något som inte fungerade.
Sen gifte jag mig. Jag var tjugonio och trodde: nu är det dags. Men äktenskapet höll mindre än tre år. Jag fann svek, lögner, gömda skulder. Jag vandrade ut ur det utan barn, utan ansvar, med en känsla av frihet men också ett tomrum jag inte kunde förklara. Återigen sa jag till mig själv att det var rätt beslut att inte bli gravid med någon som inte förtjänade det.
Vid trettiotre hade jag ytterligare en djup relation. Han ville gärna ha barn, men inte förbindelse. Han ville att jag skulle formas efter hans liv, hans schema, hans sätt att existera. När jag pratade om att skapa en riktig familj, svarade han: När tiden är rätt för relationen. Jag gick därifrån. Ensam igen. Övertygad om att jag tog kloka beslut.
Nu, trettionio, står jag utan barn. Utan stadig partner. Jag har jobb, självständighet, eget utrymme. Men ibland, när jag kommer hem till min lägenhet, slänger väskan på soffan och tystnaden är tung. Jag ser mina väninnor prata om förskolor, läxor, vaccinationer, tonårsproblem och även om jag vet att det inte är enkelt, ser jag något jag själv saknar: någon som kallar dem mamma.
Plötsligt tänker jag på något jag aldrig vågat tänka förr: jag kunde ha blivit ensamstående mamma. Jag kunde ha slutat vänta på den perfekta mannen och valt att bli mamma ändå. Jag kunde ha byggt min familj på mitt eget sätt. Men jag var så fokuserad på att göra allt rätt att jag till slut inte gjorde någonting alls.
Allt detta virvlar kring i min drömlika natt, där sekunder och år blandas och min längtan flyter bort som snöflingor i maj. En osynlig vinterpromenad, där jag frågar mig själv: är ensamhet verkligen så tyst, eller är det bara min egen röst som försöker tala om allt jag inte gjorde?
