Jag minns hur det var för länge sedan, när jag först träffade min man. Vi var tillsammans i tre år innan vi gifte oss, och vi hann vara gifta i två år därefter.
Han var min första och enda kärlek. Jag hade aldrig ens sneglat på någon annan man, men min make var ändå svartsjuk av sig. Vi hade gemensamt bestämt att försöka få barn, och när graviditetstestet visade två streck svävade vi båda på moln. Min man hade alltid drömt om en son, och från första stund var han tvärsäker på att det skulle bli en pojke. Därför blev vi ordentligt överrumplade när barnmorskan på ultraljudet berättade att det var en flicka vi väntade.
Efter det där ultraljudet började han tvivla på min trohet. Han försökte övertyga mig om att släkten har alltid fött pojkar det fanns bara bröder på hans sida, och hans far hade heller inga systrar. Han menade att det var bevis på att han bara kunde få söner, men alla vet ju egentligen att det är slumpen och kvinnan som avgör könet på barnet. Jag hade helst velat ge honom en lektion i biologi! Trots allt hoppades jag under hela graviditeten på att det kanske ändå skulle vara en son, bara för att slippa misstankar. Men doktorerna hade rätt, och en dotter blev det vi gav henne namnet Signe.
Min man försökte spela glad, men det syntes att han innerst inne inte var nöjd. Han började prata mer och mer om att barnet inte kunde vara hans. Hans föräldrar pratade också i samma tongångar. Deras misstankar gjorde mig djupt sårad. Som om det inte vore nog, så var Signe olik sin far till utseendet. Han hade brunt hår och bruna ögon, medan dottern fått mitt ljusa hår och blå ögon precis som jag när jag var liten. Mina gener hade tagit över totalt. Jag fick gång på gång förklara för honom varför vår dotter såg ut som hon gjorde, men det hjälpte inte hur mycket jag än förklarade.
Det höll på så där i över fyra månader. Till slut orkade jag inte bråka eller försvara mig längre. Men så plötsligt förändrades allt. Han började visa sig som en kärleksfull pappa. Jag trodde att han hade släppt sina misstankar och accepterat Signes utseende. Men det var något han inte berättade.
Vi höll kalas för Signes första födelsedag och bjöd in släkt och vänner, främst från hans sida. Ju äldre vår dotter blev, desto mer liknade hon mig, och det gick inte obemärkt förbi av svärfamiljen. De eldade på hans misstankar dagligen. En dag tappade han till slut tålamodet och deklarerade inför alla att han nu hade bevis för att Signe verkligen var hans, för han hade tagit ett faderskapstest.
På kvällen pratade vi, och då erkände han att han gjort DNA-test på Signe när hon var fyra månader gammal. Testet visade att hon verkligen var hans dotter. Men han hade inte sagt ett ord om det till mig. Plötsligt förstod jag varför han plötsligt blivit så öm mot vår dotter. Jag hade hoppats att han bara förälskat sig i henne. Istället kändes det som att hela min själ dignade under en tung börda. Hur kunde han misstro mig så mycket att han tog ett faderskapstest bakom min rygg? Hur skulle vi kunna lita på varandra i framtiden? Vad händer nästa gång han får misstankar, och inte ens vill lyssna på mina förklaringar?
Min syn på honom förändrades för alltid den kvällen. Äcklet växte inom mig. Jag insåg att jag aldrig skulle kunna leva ett helt liv vid sidan av en man som tvivlar på min trofasthet. Ja, Signe var hans dotter, men allt hans agerande visade att mina ord inte betydde något för honom.
Där och då bestämde jag mig för att ansöka om skilsmässa. Han blev chockad över mitt beslut och försökte förklara sig, men jag ville inte höra precis som han inte ville lyssna på mig när det betydde något. Hela hans familj kallade mig galen och förutspådde att jag en dag skulle ångra mig. Mina egna föräldrar blev förvånade, men de stöttade ändå beslutet att flytta hem igen. Jag tänker inte tillbringa mitt liv som någon som måste försvara sig ständigt för sin egen man. Hellre lever jag ensam och trygg med min dotter än i rädsla och tvivel, dag ut och dag in.
Vad tänker ni gjorde jag rätt eller fel?
