När jag är sjutton år gammal lämnar min pappa oss. Mamma sliter med två jobb och får ändå inte ihop tillräckligt med pengar. Vi sparar på allt vi kan. Frukt och sötsaker är en lyx vi bara har på julafton. Jag vågar aldrig be mamma om något. Istället försöker jag själv tjäna ihop till det jag behöver. Jag har en lillasyster. Tillsammans med mamma gör vi allt för att lilla Elsa inte ska känna sig utanför.
Pappas bortgång är tyvärr inte slutet på våra problem. En dag får mamma en stroke och läggs in på sjukhus. Efter det kan hon inte längre gå. Hon får sjukpension men pengarna räcker aldrig till. Det är tufft, men jag försöker tro att det ska bli bättre.
Jag tvingas hoppa av gymnasiet, för nu är det jag som måste försörja familjen. Det är väldigt svårt att ta hand om både min sjuka mamma och min syster. Flera bekanta erbjuder hjälp, men jag säger nej. Före sjukdomen var mamma alltid snäll och ärlig, men efter stroken förändras hon.
Först beklagar hon sig över sitt eget öde, sedan börjar klagomålen riktas mot mig och min syster. Vi lagar dålig mat, städar för slarvigt och slösar på pengar.
Jag försöker stå ut med hennes ord, för jag vet att hon är sjuk. Men det gör ont. Jag gör verkligen allt för henne, men det verkar aldrig spela någon roll. Många vänner säger att jag borde anställa en undersköterska till mamma och byta till ett bättre jobb. Och det finns möjligheter för mig till bättre betalt arbete, men då kan jag inte ta hand om mamma själv. Hur skulle jag kunna det? Hon har två döttrar varför ska någon främmande ta hand om henne? Jag klarar inte av det.
Mammans missnöje växer. Varenda liten utgift kritiseras. Trots att vi försöker spara på allt.
Länge håller jag tyst och försöker vara stark. Men en sak förändrar mitt förhållande till mamma helt.
Jag blir sjuk. Huvudvärken är hemsk, jag har feber, hostar hela natten.
Jag får inte en blund och bestämmer mig för att gå till vårdcentralen på morgonen. Elsa ser hur dålig jag är, hon kramar mig innan skolan och ber mig gå till läkaren genast. Mamma däremot säger som vanligt att jag inte behöver någon behandling. “Du är ung, kroppen fixar det av sig själv. Jag har det mycket värre än du”, påstår hon. “Du tänker bara på dig själv. Nu slösar du bort alla våra pengar på läkarbesök, och så är det ändå bara en vanlig influensa.” Hon anklagar mig för att inte bry mig om henne, ja till och med för att jag vill att hon ska dö.
Jag lyssnar och gråter tyst. Egentligen har jag ingen ork kvar. Jag har hoppat av skolan och tagit tunga jobb för mammas skull, fast jag kunnat göra något annat av mitt liv. Till slut skriker jag tillbaka. Allt jag har inom mig kommer ut.
Det visar sig vara lunginflammation. Läkaren vill lägga in mig på sjukhus, men det kan jag inte jag kan inte lämna Elsa ensam hemma med mamma. Jag köper nödvändiga mediciner och åker hem till min väninna Sara.
Sara släpper in mig och skäller ut mig för att jag är ute och ränner när jag borde ligga nedbäddad. Vi pratar länge. Jag berättar om allting hemma och ber om hjälp med att hitta någon som kan ta hand om mamma. Dessutom behöver jag ett annat ställe att bo på. Jag orkar inte längre.
Sara ber mig flytta in hos henne tills vi hittar en lösning. Jag kan gå och hämta det viktigaste hemma senare.
När jag kommer hem väntar mamma. Hon skriker bara om pengar så fort jag kommer innanför dörren. Inte ett ord om hur jag mår. Jag lagar mat åt henne och går till mitt rum för att vila. Jag vet här kan jag inte bo mer.
Sara ordnar snabbt en undersköterska och låter mig bo kvar hos henne. Jag byter jobb, och jag besöker inte mamma längre. Kanske låter det hårt, men jag har gjort allt för henne utan att få ett enda tack. Var det verkligen värt allt slit? Mitt liv är framför mig.
Varje månad överför jag pengar för att täcka mammas behov och lönen till undersköterskan. Jag skickar ibland mer än jag behöver. Anita, kvinnan som nu tar hand om mamma, berättar att hon knappt minns oss längre. Mamma gratulerar oss aldrig ens på födelsedagen, även om jag och Elsa alltid hör av oss när hon fyller år. Men det är inte längre det viktigaste.
Nu har jag nytt jobb och ska snart flytta från Saras lägenhet. Jag och Elsa ska hyra en egen lägenhet. Min syster stöttar mig och säger: “Man ska ta hand om sina föräldrar, men inte när de håller på att ta död på en.”
