När jag var sjutton år gammal lämnade min pappa oss. Min mamma slet hårt, hade två jobb men tjänade knappt några pengar alls. Vi fick vända på varje krona och snålade in på allt. Hemma hade vi bara frukt och sötsaker till jul, aldrig annars. Jag vågade aldrig be mamma om något. Istället försökte jag själv dra in tillräckligt för att klara mitt underhåll. Jag har en lillasyster, så tillsammans med mamma gjorde vi allt för att hon inte skulle känna sig utanför eller mindre värd.
Pappas död betydde inte slutet på våra problem, tyvärr. Mamma drabbades av en stroke och hamnade på sjukhus. Efter det kunde hon inte längre gå. Hon fick sjukpension, men de pengarna räckte inte långt. Livet var allt annat än lätt, men jag försökte ändå tro att allt skulle ordna sig.
Jag var tvungen att sluta plugga, för nu var jag ensam försörjare. Det var otroligt tungt att ta hand om både min sjuka mamma och min syster. Många erbjöd sig att hjälpa till, men jag tackade nej. Före sjukdomen var mamma varm och ärlig, men efter stroken förändrades hon helt.
Hon klagade nästan jämt, först över sitt eget öde, sedan över mig och min syster. Inget vi gjorde dög. Vi lagade maten fel, städade slarvigt eller så tyckte hon att vi slösade bort pengarna. Jag försökte hålla huvudet kallt hon var sjuk, och jag förstod varför hon blev som hon blev. Men det gjorde ont att få allt slit och all omsorg slängd tillbaka i ansiktet. Flera vänner sa att jag borde anställa en sjuksköterska och ta ett bättre betalt jobb. Jag kunde tjäna mer, men då skulle jag inte kunna ta hand om mamma själv. Hur skulle jag kunna lämna min mamma till en utomstående när hon har två döttrar? Jag klarade inte av det.
Mamma gnällde mer och mer. Hon var missnöjd om vi köpte något, även om vi alltid snålade. Jag teg länge och bet ihop, men till slut förändrades allt en dag.
Jag själv blev sjuk. Huvudet värkte, hög feber och hosta plågade mig. Jag kunde inte sova på hela natten, så morgonen därpå bestämde jag mig för att gå till vårdcentralen. Min syster märkte hur dåligt jag mådde, kramade om mig och bad mig att inte vänta för länge med att söka vård. Men mamma, ja, hon var som alltid. Hon sade att jag inte behövde någon doktor. Du är ung, din kropp får ta hand om det själv. Hon jämförde hennes situation var mycket värre, enligt henne. Om jag nu gick till läkaren och lade ut pengar på undersökningar så var det säkert bara en vanlig influensa ändå. Hon anklagade mig för att vara självisk och för att jag ville att hon skulle dö.
Jag satt bara och lyssnade, tårarna rann tyst. Energin var slut. Jag hade gett upp studierna för hennes skull, tagit ett tungt jobb och försakat så mycket annat jag kunnat göra. Kanske var jag helt enkelt så utmattad av allt att jag till slut skrek åt mamma. Jag sade äntligen allt jag tänkt och känt.
Undersökningen visade lunginflammation. Läkaren tyckte absolut att jag skulle läggas in på sjukhus, men det gick inte. Jag kunde inte lämna min syster ensam med mamma. Istället köpte jag mediciner och åkte hem till min väninna Saga.
Saga släppte in mig och röt åt mig för att jag inte gått hem och lagt mig som jag borde. Vi pratade länge. Jag berättade hur läget var hemma, bad henne hjälpa mig hitta en sjuksköterska till mamma. Jag behövde också någonstans att bo, för jag orkade inte längre.
Saga erbjöd mig genast att flytta in hos henne. Jag skulle bara hem och hämta det viktigaste.
När jag senare kom hem väntade mamma. Så fort jag öppnade dörren började hon skrika. Frågade inte ens hur jag mådde, räknade bara pengar igen. Jag gav henne mat och drog mig tillbaka till mitt rum. Hit skulle jag aldrig flytta tillbaka.
Min vän Saga levde upp till sina löften. Hon ordnade snabbt en sjuksköterska och lät mig bo hos henne. Jag bytte jobb, slutade åka hem. Kanske verkar jag kall, men jag gjorde verkligen allt för henne. Jag fick aldrig något tack. Var det värt det? Jag tror att livet fortfarande ligger framför mig.
Varje månad betalar jag för mammas boende och för sjuksköterskan. Jag ger till och med lite extra. Wiktoria, kvinnan som nu sköter om mamma, säger att mamma glömmer oss mer och mer. Hon ringer aldrig längre på våra födelsedagar, fast jag och min syster alltid fortfarande hör av oss. Men det viktigaste nu är något helt annat. Jag har bytt jobb, snart flyttar jag och min syster ihop i en egen lägenhet. Min syster stöttar mig också. Hon säger: Vi ska ta hand om våra föräldrar men inte om det håller på att förgöra oss.
Min lärdom av allt det här är att det finns gränser för hur mycket man kan ge av sig själv, och att det faktiskt är okej att sätta sig själv i första rummet ibland, även mot dem man älskar allra mest.
