Omsorgsfulla mormor
Elsa Eriksdotter, en livlig och bestämd kvinna strax över sextio, sa plötsligt med dramatisk intensitet till sin dotterdotter:
Ylva! Jag har väntat länge, men nu är min tålamod slut. Får jag någonsin dö i frid?!
Ylva, en smal mörkhårig tjej som arbetar med konsthistoria, såg häpet på sin mormor vid det oväntade utbrottet.
När ska du gifta dig, Ylva?! Så jag slipper ligga sömnlös och oro mig över dig? Du är ju snart 27, fortsatte Elsa. Jag flyttade ut till sommarstugan hos den gamla kärringen Hasselgren hela sommaren, och lyssnade tjugofem gånger om dagen på hennes gnäll om sitt reumatism allt för att du skulle få ordning på ditt privatliv! Men du har inte ens träffat någon!
Mormor, när och var skulle jag träffa någon? Jag har jobbet, spanskakursen, och min avhandling. På mitt museum finns bara Sven-Gunnar, du har ju sett honom.
Ja, Sven-Gunnar på en öde ö hade han inte ens varit en kräfta, men kanske en halvdöd räka, svarade Elsa dystert.
Redan nästa dag ringde hon till gamla Hasselgren och fick höra att Hasselgrens barnbarn hade träffat sin blivande man på en nattklubb.
Ylva går inte på nattklubb, så Elsa såg ingen annan möjlighet än att själv undersöka om det fanns några lämpliga kandidater där, eller åtminstone hitta andra ställen att leta på.
Elsa fick veta att kvinnor gick gratis på nattklubben från klockan 21 till 24, så hon väntade inte och gick redan nästa kväll dit, meddelande Ylva att hon skulle ta en promenad innan läggdags.
Med en verbal knock-out tystade hon vakten, som försökte protestera mot hennes ålder, och med hjälp av denna vakt satte hon sig elegant vid baren på en hög pall och spejade strängt ut över lokalen. Klubbens atmosfär blev plötsligt lika nervös som under ett föräldramöte när rektorn precis ertappat några åttondeklassare med folköl bakom gympasalen.
Hur trivs ni hos oss? Tycker ni om stället? frågade bartendern försiktigt och räckte henne ett högt glas. Alkoholfri drink, huset bjuder.
Nej, fullständigt utsiktslöst, avfärdade Elsa. En respektabel kvinna har ingenting att hämta här. Förresten, ni skulle knappast gå i konkurs om ni slängde i lite konjak. Och den där rödhårige har han problem med höfterna eller dansar man så numera?
Fram till nyår hann Elsa besöka en rockkonsert, en eldshow, trista viskvällar, extremsportstävlingar, turnering i Skitgubbe och, i ren desperation, ett seminarium för unga poeter. Poeterna knäckte henne. Att fiska mer var meningslöst man vet aldrig, någon kunde ju nappa.
Det är okej, Ylva, jag förstår dig, sa Elsa med tung suck. En gång i tiden valde jag mellan din morfar och flera andra, minst lika bra. Till och med gamla Hasselgren hade ett val, även om hon hela livet sett på din morfar med bedjande blick. Men dagens ungdom, Ylva, har verkligen krympt det finns ingen att fästa blicken på längre.
I mars, när Elsa besökte Hasselgren, bestämde hon sig för att titta in på Ylvas jobb. På väg till museet halkade hon och ramlade, som tur var inte på trappan. En man från Försvarsmakten rusade fram och hjälpte henne upp. Elsa, lutad mot hans arm, kontrollerade att hon inte brutit något, och granskade honom noga innan hon sa:
Herr major, jag ser att du är pansarofficer. Min man, salig, ledde ett pansarregemente. Säg mig, har ni en timme ledig?
Majoren, som trodde han skulle behöva bära hem en pensionerad befälhavare, och diskret svor över sin egen godhet, nickade motvilligt.
Utmärkt. Har ni varit på det här historiska museet någon gång? Inte? Det borde ni verkligen. Gå in nu med detsamma! Be att få Ylva Eriksdotter som guide. Hon är fantastiskt kunnig, ni kommer inte att ångra er.
Majoren förstod knappt själv varför han så fogligt gick in på museet. Elsa hypnotiserade honom nästan
***
Nyligen lutade Elsa sig fram över sitt sovande barnbarnsbarn, lille Mårten:
Du, min solstråle, min älskade lilla björnunge, snart börjar du skolan, din pappa blir klar på Försvarshögskolan och din mamma avslutar äntligen sin doktorsavhandling. Då kan jag lämna världen med ro i hjärtat. Men ska du växa upp ensam, mitt gryn? Nej, du behöver verkligen en syster! Och när din syster föds, och sedan börjar skolan… ja, då får vi ta oss en funderare igen…ja, då måste mormor ta nya tag. Hon klappade Mårten på kinden, sneglade mot Ylva och hennes man som skrattade i köket. Där fanns liv och rörelse, sommarens syltburkar stod på rad, och solen silade in genom gardinen som Elsa själv sytt.
Hon lutade sig tillbaka och log, inte längre bekymrad över framtiden, för den hade tydligt visat sig: barnskratt under tak, ett par kärleksfulla händer på hennes axel, och musik från radioapparaten. Elsa blundade kort, lyssnade till stegen, och i sitt hjärta kände hon ro medan Mårten viftade trött med en nalle och mumlade:
Sov gott, gammelmormor.
Och med det föll Elsa in i en ny sorts sömn, där oron var liten som en fjäder och lyckan stor som ett vindlande hav.
